This is my world

Det är så underbart nu, allt går bra och fint! Barnen kom hem igår också vilket känns underbart! Det blir tomt när inte alla skitungar är här. Tyvärr pratar ju inte D med oss för tillf’llet men dom andra är här och myser. Det var så härligt prat med Alexandra igår kväll när hon förklarade för mig hur hon kände och allt angående giftemål osv. Hon är så fin! Hon förklarade att hon först blev rädd eftersom det betyder att pappa och mamma aldrig kommer att bli ihop igen men att det visste hon egentligen redan innan och så sa hon att det ska bli riktigt mysigt att jag blir hennes ”nya mamma” haha, jag blev alldeles rörd. Tony sa samma sak, och att det ska bli spännande på bröllopet. Dom har 1000 frågor. Andzelo hoppade upp och ner och skrek ”ja jag ska få en ny pappa” i ungefär 10 minuter, så glad blev han! Antonio har inte sagt så mycket mer än att det ska bli kul och att vi borde gift oss för länge sen. Sötnötar!

Lite trist att D tar det så hårt bara, men han är 15 år gammal och måste kunna komma ner och prata med oss och vara tillräckligt stor för att lösa det här eller åtminstone ge sig själv chansen att få svar på frågor eller få ur sig sånt han bär på, det här är inget straff liksom, fattar verkligen inte vad som hänt. Att inte L kör ner honom och sätter honom på en stol här så han lär sig ta tag i saker istället för att gömma sig och fortsätta bära på allt som ger honom orolig magen med mera?! Det hade legat i mitt intresse att mina grabbar hade löst en sån här sak med sin pappa om något sådant kommit upp! Min och B:s största fråga är ju vad L har sagt till honom egentligen!

Jaja, vi har inte så höga förhoppningar eftersom hon inte fattar själv att man måste ta tag i saker om man vill lösa något eller ha förändring…

Gifter oss gör vi iaf!

Jag fattar inte vad som hände. Vad jag möjligtvis kan ha gjort. Hur kan inte mamman försöka motivera att han ska vara här när han ska det? Vi har svårt att förstå faktiskt, hur dom kan sitta där nere och gotta sig i andras olycka när det borde ligga i deras eget intresse att motivera och vara glad och lycklig för någon anans skull! Och med tanke på den plötsliga vändningen så vill hon få oss att tro att det inte är under påverkan av hene?! My ass att det inte är! Hon som aldrig skulle snacka skit inför barnen!!

Eller så är det helt enkelt bara så att han är en bortskämd, ouppfostrad skitunge som inte kan vara glad för någon annans skull. Är det så att han nu har fått någon annan som köper grejer till honom så han inte behöver oss längre eller är det så att mamman sitter och pratar hej vilt med honom närvarande om hur jävligt allt är så barnen får dåligt samvete och anser att vi är orsaken till hennes olycka? Något av alternativen är det ju helt klart!

Är det nu så att vi ska räkna bort honom från all vår planering? Blir det inga semestrar med en hel familj? Hur tänker han gå vidare med detta? Tänker han skylla mig för sin mammas dåliga mående resten av livet eller tänker han komma till insikt? Något har hänt, helt klart! Det vände på en natt och nu pratar han inte med oss över huvud taget! Vi får väl se… Det är han som ställer sig utanför och eftersom B inte är hans biologiska pappa har vi inga rättigheter så vi får helt enkelt sitta och titta på medan han tar en massa dumma beslut under påverkan av sin mor.

Men en sak är säker iaf och det är att om hon ringer i morgon och säger att småbarnen inte vill komma så åker vi dit ed polisen och hämtar dom! Om det är så hon vill ha det! Hon har jävlats nog med oss nu! Hon har gått alldeles för långt. Det ska bli jävligt intressant hur hon tänker hantera detta! Småbarnen har B rätt till och hon kan inte göra något åt saken men det är sorgligt att vi rent juridiskt inte kan strida för D också! Vi skulle ju gärna kämpa även för honom men vi får inte pga ett rättsystem som är vridet!

Vi skulle vilja visa hur mycket han betyder också men vi har inte rätten… Det är så trist!

Men å andra sidan så är han 15 år gammal och bestämmer en hel del själv och det är faktiskt han som sätter isg utanför. Jag har egentligen sån lust att be honom sätta sig ner och läsa min blogg ända från början så han får den ärliga bilden av vad vi egentligen gjort för dom och hur hans mamma betett sig. Men frågan är om det hjälper ens. Barn är lojala och han kommer väl på om ett par år att det faktiskt bara är han som kan påverka det här. Det är hans beslut, inte vårt!

Man kunde ju önska att han förstod hur älskad han är här. Men men, vi kan fortfarande inte göra något. Jag är nyfiken på hur det blir på söndag!

Man vet ju egentligen var det kommer ifrån, men jag tänker inte skriva nåt mer… Så jävla besviken!

Det ska bli så nice! Både sommar och vintersemestern är bokad och klar! Vi vet precis vad vi ska göra och när, så det blir ingen semesterångest för oss iaf! Vi har lite fler grejer att ordna med innan vi kan fara men det är enkla saker, eller ja… mer eller mindre! Vi vet vad vi vill och behöver ha men vi måste ha pengarna till det!

Sälen över nyår nu och på vår vecka dessutom så vi behöver inte vara nervösa pga exet och hennes bråk. Det enda är ju att vi skulle behöva ha hem barnen redan på lördagkvällen så vi kommer iväg runt kl 6 på morgonen på söndagen. Det går ju liksom inte att boka måndag till lördag bara för att rätta oss efter hennes premisser, hon måste ju vara lite flexibel tänker jag. Det hon gjorde förra året mot barnen och mot oss är ju helt oförsvarbart. Vi hade 3 barn som grät och var jätteledsna när B körde hem dom plus att dom var fruktansvärt besvikna på kryssningen då dom fått sitta i hytten och glott på film samt varit på tipsvandring… Det var det hon tvingade oss åka 100 mil extra för istället för att unna barnen att ha kul.

Fan vad jag önskar ibland att hon bara kunde släppa allt sitt eget och faktiskt se barnen. Det är ju samma sak som när barnen ska härifrån, det är var och varannan gång dom säger att dom vill stanna, dom har till och med börjat gråta vid tillfällen då vi varit tvugna att säga ifrån och tala om för dom hur förkrossad mamma skulle bli om dom inte kom, när hon saknat dom så länge och att dom snart kommer tillbaka och att vi kommer sakna dom precis lika mycket som deras mamma när dom är borta. Tänk om hon kunde göra samma sak för oss?! Hade det hänt där så hade hon ringt direkt och sagt att barnen minsann inte vill komma, att dom är ledsna och hon undrar varför och vad det är som hänt här eftersom dom inte vill komma… Det hade varit hennes direkta reaktion, istället för att motivera dom till att gå. Precis samma sak vi hade önskat att hon gjort när Andzelo fyllde år. Jag hade aldrig tillåtit mina barn att stanna hemma om någon av dom fyllt år och dom var bjudna. Aldrig i livet! Men hon gör det, och hon njuter av det för hon får nån form av bekräftelse – det hon inte förstår är att barnen egentligen vill veta att det är okej att sakna, okej att gå, dom kollar ju av med henne. Hon har ingen aning om hur barnpsykologi funkar. Det är så trist för hon blir tillfredställd när dom egentligen bara vill veta att det är okej för henne. Fruktansvärt själviskt!

Suck, det är mycket irritation från min sida just nu. Inte det jag ska skriva om egentligen men vad är bloggen till för ifall man inte kan skriva vad man känner för stunden. Det som är så synd är att det är så här, när jag tror att vi faktiskt skulle komma jävligt bra överens om hon la ner sitt sätt. Sen vet jag ju att hon läser bloggen också men jag orkar inte ha nån slipad yta bara därför. Jag måste få vara och tänka som jag vill utan förbehåll ändå!

För att återgå till semesterplanerna istället då – jag är verkligen lycklig. Men det är jäkligt mycket utlägg just nu!!! Gaaaah! Har inte hunnit (eller haft råd för den delen heller) med Alexandras ridning, men jag tänker att vi sätter henne på en sommarkurs eller så får hon börja till hösten. Vi kan ju inte göra så mycket. Det är en jäkla massa. Har lagt ut minst 3000kr på kläder och skor till barnen varende månad nu. Och då har inte ens Daniel fått allt det han behöver. Men han hade varit inne i stan på någon affär iaf och kikat så vi får väl lov att lägga undan så han får lite mer att röra sig med. Samtidigt känns det så jäkla dumt också eftersom han har en räkning på 1700kr som han ska betala med sin månadspeng och det verkar ju inte som att han tänkt lägga in något från pengarna han kommer jobba ihop på restaurangen vilket jag kan tycka  är riktigt dåligt. Verkar inte som att någon försökt lägga in ansvar i hans läroplan men men… Han är en tonåring också! Det är som när vi tog upp det där med räkningen och hans moster häver ur sig – ”ja men tänk om det är någon annan som har använt telefonen” Alltså – det skiter väl jag i! Det är Daniels telefon, alltså Daniels ansvar. Om han nu lånar ut telefonen eller lägger undan den så någon annan kan ”sno” den så är det likförbannat hans ansvar – han hade fått stå för det iaf!! Sen får han vara hur sur han än vill! Det är liksom dags att börja lära sig ta ansvar! Oh vad arg jag kan bli på såna idiotiska kommentarer som från hans moster…

Nu är jag ifrån ämnet igen!

Det är dags att lägga upp en veckomeny så storhandlingen inte blir galet dyr och för att vi ska slippa småhandla. Jag måste se över klädinköp och vad barnen egentligen behöver nu. Måste planera och lägga undan så vi har råd att betala lokal, mat och dricka till festen i Maj. Det är en hel del!

Nu ska jag springa på toa och sen sova en stund innan det är dags för jobb!