This is my world

Vad vill jag och vad bör jag?
Av Jesper Juul

Balansen mellan integritet och samarbete måste justeras fortlöpande under hela livet, och ingen annan än vi själva kan ta ansvar för det. I det gamla hierarkiska samhället var det en dygd att inordna sig eller underkasta sig makthavarens krav och för- väntningar. I den moderna familjen leder det oundvikligen till gemenskapens undergång. Nu är det en dygd att ta ansvar för sig själv – också av hänsyn till det gemensamma.

Den eviga konflikten mellan vårt behov att bevara oss själva intakta och vårt behov av att anpassa oss till omgivningens krav och förväntningar är inte något som bara hör barndomen och ungdomen till. Det är också en daglig realitet både i privatlivet och i arbetslivet för alla vuxna. Å ena sidan är det bra att andra har förväntningar på oss – räknar med oss eller har användning för oss – och å andra sidan kommer vi att svika oss själva, våra egna gränser, värderingar och behov om vi inte också kan säga nej till de andra därför att vi måste säga ja till oss själva.

I ett kärleksförhållande till en annan vuxen är detta speciellt viktigt. Det är i våra nära relationer vi utvecklas som människor, men det är också där som vi lättast löper risk att gå i stå, stelna i bestämda roller eller ge upp det som vi egentligen ville med livet.

Det handlar om att säga ja när vi menar ja och nej när vi menar nej. För att kunna göra det måste vi successivt lära oss att se skillnad på det vi vill och det vi oreflekterat har lust till eller känner olust inför. Det kan låta enkelt men det är en svår uppgift och den kräver både experiment, reflexion och tid.

Förälskelse komplicerar uppgiften, för att uttrycka sig försiktigt! När vi är förälskade lever vi i en full- ständig symbios där vi egentligen inte bryr oss om just något annat än att få vara tillsammans och där- för går med på långtgående kompromisser med oss själva och varandra.

Det är en period då vi dyrkar helheten, harmonin och allt det som är gemensamt. Vårt mer rationella och individuella jag blir slav under hormoner, och det kommer därför en period efter sex till åtta år då vi måste arbeta på att differentiera oss igen, om vi inte ska riskera en skilsmässa. Det finns inte något vi, bara du och jag, och ju starkare och mer väldefinierade vi är som individer, desto starkare kan gemenskapen bli.

Det som händer är att behovet, lusten och viljan att säga ja till den andra omärkligt övergår till en plikt att säga ja och därmed börjar parförhållandet upplevas som en begränsning eller ett fängelse för individen. Inte nödvändigtvis för båda samtidigt, men det sker alltid för dem bägge. Denna känsla av plikt överensstämmer ofta inte med verkligheten, det vill säga den andra förväntar sig eller kräver faktiskt inte att vi undertrycker vår individualitet. Vi bara tror det och glömmer att ta reda på om det är sant.

Så var det nämligen för många av oss i ursprungsfamilj: att vi måste undertrycka vår individualitet för att bli avhållna – eller också trodde vi bara att det krävdes.

På många sätt är det karakteristiskt för Europa och USA att individualiteten, den enskilda människans möjligheter att leva sitt eget liv och realisera sina drömmar, sin fulla potential och sina personliga mål, spelar en viktig roll. Det verkar vara en konsekvens både av stigande ekonomiskt välstånd och den demokratiska utvecklingen – inte minst kvinnornas berättigade krav på självständighet och frigörelse – att den enskilda människans trivsel och utveckling har hamnat i fokus, och det råder inget tvivel om att detta på sikt kommer att främja den psykiska hälsan.

I varje fall kommer det att kunna lindra många av de plågor som är mer eller mindre direkta följder av slutna, undertryckande och våldsamma familje- mönster och samhällssystem. Men summan av plågorna kanske kommer att visa sig vara konstant?

Med individernas relativa frihet följer också kravet på att göra personliga val. Det är priset för friheten, och mycket tyder på att just detta är orsaken till det nästan permanenta stresstillstånd som många människor upplever att de befinner sig i.

Under den längsta delen av människans historia har det varit gruppen, kollektivet eller makthavarna som fattat alla de stora besluten. Det betyder bland annat att vi måste finna en helt ny balans mellan ansvaret för oss själva – vårt eget liv, våra känslor och handlingar – och ansvaret gentemot de andra, en balans där ansvaret för oss själva måste få mer plats och större betydelse. Det behöver inte nödvändigtvis innebära mer och större ansvar än ansvaret gentemot gruppen, kollektivet och den andra människan, men det måste kanske få samma tyngd och betydelse för våra beslut:

- Vem är jag och vem vill jag vara?
- Hur vill jag leva i ett parförhållande och i en familj?
- Hur vill jag uppfostra mina barn?
- Vilka är mina värderingar?
- Hur vill jag använda min arbetstid och min fritid?
- Vilket förhållande har jag till Gud?
- Vilket förhållande vill jag ha till min familj?

Det är stora beslut som under loppet av bara en generation har överlåtits till den enskilda människan. Det är inte att undra på att somliga tar sin tillflykt till eller söker stöd i ideologier och enkla trossatser.

Vad bör jag?

”No man is an island”, sade den engelske författaren John Donne för att göra tydligt att våra liv hänger samman och att vi är beroende av varandra. I vardagen betyder det att det måste finnas en balans mellan det vi får från andra och det vi ger.

Under vissa perioder av vårt liv måste vi ge mycket och under andra perioder är vi beroende av att få av andra.

I samlivet mellan två vuxna och i relationen till de övriga i familjen och till nära vänner är det viktigt att noga överväga vilka krav och förväntningar som är nödvändiga och till gagn för gemenskapen och vilka vi bör säga nej till, inte bara av hänsyn till vår egen inre balans utan också av hänsyn till likvärdigheten i förhållandet.

Det handlar i praktiken om att vi måste fråga oss om det som vi ger till andra ges förbehållslöst och av ”gott hjärta”, det vill säga utan någon förväntan om motprestationer och utan att den andra ska känna sig stå i personlig skuld till oss.

Det handlar alltså inte bara om att följa sin spontana lust, som när man till exempel ser någonting i en butik som man får lust att ge till sin älskade.

Det handlar mycket ofta om att förstå gemenskapens behov och erbjuda något som man först inte hade lust att ge, men som man bestämmer sig för och tar eget ansvar för att ge, därför att man själv behöver gemenskapen.

Det är farligt för våra relationer när vi säger:

- Jag är tvungen att göra så här, annars blir han sur.
- Jag kan inte förmå mig till att säga nej till honom när han alltid säger ja till mig.
- Vi är faktiskt tvungna att hälsa på dina föräldrar, annars blir de besvikna.

I dessa exempel ger den som talar inte något av värde till gemenskapen, men försöker i tur och ordning undvika en konflikt, upprätthålla en konstgjord balans och leva upp till en social konvention. Den talande är på defensiven och lägger ansvaret för det hon hat tänkt göra på de andra.

Det är bättre för bägge parter om hon i första fallet går till sin partner och säger:

- Jag brukar göra så här eftersom du en gång blev sur för att jag inte hade gjort det. Nu vill jag gärna veta om du faktiskt blir sur och varför, för jag vill egentligen inte lägga ner någon tid på det.

Och i det andra exemplet:

- Jag har börjat säga ja till dig för att du säger ja till mig och inte för att jag menar det.

Och i det tredje:

- Vi måste prata om vår relation till dina föräldrar. Det känns mer och mer som en plikt för mig att hälsa på dem men jag tycker egentligen att jag borde ha lust att göra det. Det är okej för mig om det verkligen är en plikt, men jag har svårt att leva med att hamna mellan två stolar i min relation till dem.

Alla tre dessa yttranden är exempel på att den talande tar ansvar för sig själv och därmed ger något värdefullt till gemenskapen.

Många av oss har under uppväxten utvecklat en dominerande hjälpar- eller servicebenägenhet som man i en gemenskap på kort sikt använder sig av och gläder sig åt, men som på lång sikt skapar obalans och problem i förhållandet. Det ar en egenskap, som samtidigt är självdestruktiv och tömmer oss på energi och vitalitet.

Det kan ta år att skapa en bättre balans men det är mödan värt för alla berörda. En gemenskap, som inte kan eller vill inkludera mig som jag är i den relationen, bör inte påtvingas någon av parterna.

Omsorg om den egna integriteten är inte egoism. Det känns bara så när vi alltför länge har sträckt oss utöver våra egna gränser eller tillåtit andra människor att överskrida dem. Att ta till vara och stärka sin individualitet är på motsvarande sätt inte heller detsamma som individualism. Individualism är en falsk föreställning om att man inte behöver gemenskapen med andra människor, och att man har rätt att utnyttja dem för sina egna syften