Eftersom det var första barnet så hade jag räknat med att gå över tiden, en komplicerad förlossning och grymma smärtor!
Jag visste att det skulle bli en pojke och jag var så lycklig! Han skulle heta Nico, ha mörkt hår och bruna ögon. Jag var beräknad till den 29:e Januari 2001 och livrädd för förlossningen!! Hatade mina vänner när dom retades och påminde mig om hur ont det skulle göra…. med hjärtat förstås, inte för att vara elaka!
Någon gång på natten den 24:e började jag få känningar, ungefär som mensvärk, bajsnödig typ. Jag skötte magen säkert 4-5 gånger den natten, ringde BB och förberedde allt. Sköterskan jag pratade med tyckte jag skulle stanna hemma tills smärtorna blev olidliga, när jag kände att värkarna kom ungefäär var 10-7 minut skulle jag höra av mig igen. Det tog nog en 6-7 timmar innan dom blev riktigt regelbundna och började göra så ont så jag inte klarade av att vara hemma mer.
Vi åkte in till BB och jag hade bestämt mig för en helt naturlig förlossning, som om jag var världens supermorsa liksom =/ när vi kom in till Sundsvalls BB toog det inte lång tid – det kändes plötsligt som att ungen skulle slita mig i stycken inifrån!! Jag gapade efter smärtrtillande och dom tyckte jag skulle testa lustgas – blev yr, mådde illa och fick ångest så det funkade inte… Då fick vi träffa läkaren som sa att jag var tillräckligt gången för Epidural – vilken sattes!
Jag har aaaldrig varit med om något som var värre än att ligga tokstilla med den smärtan!! Efter det försvann allt… smärtan var som bortblåst och jag var heeelt bedövad – så underbart!! Så var det, kände ingeting, knallade runt där på avdelningen, sov, åt, drack, pratade i telefon helt opåverkad… Med jämna mellanrum kom sköterskan in och kände på mig och allt såg bra ut!
Efter drygt 3-4 timmar (tiden är lite luddig) så skulle hon precis som vanligt känna på mig för att se hur öppen jag var – varpå hon utbrister: ”Vänd på dig han är på väg ut!!” Haha, jag kände ingenting… Folk kom och jag var tvungen att ha en sköterska som kände på magen när jag hade krystvärkar så jag visste när jag skulle krysta, 10 minuter senare extak kl 17,39 så kom det ut en liten pojke med 10 tår och 10 fingrar! Han såg ut som en Andzelo – inte en Nico!! Han var inte mörk – utan blond, han hade inte bruna – utan ljust blå stora ögon!
Allt gick superbra och bilden jag hade målat upp var inte alls den jag upplevde =) Lyckligast i världen var jag!