This is my world

Jag tycker det är så himla kul att se barnen när dom kommer hem efter skolan med kompisar. Antonio kom hem med en kille som är en av dom som varit elaka och retat honom tidigare. Som varit riktigt elak alltså. Det känns som en vinst när dom kommer och ser att allt Antonio har är allt han säger att han har, det är mycket matrealistiskt i skolan och ingen har tidigare trott att han har dator eller kan spela minecraft eller har en 40″-tv och xbox på sitt rum exempelvis, nu börjar ungarna droppa in en efter en och det känns som en vinst för Antonio som haft det lite jobbigt ett tag. Känns som det elaka pojken i klassen förlorar mer och mer och Antonio vinner mer och mer. Det är underbart. Antonio har nu efter en hel termins jobbiga stunder börjat få plats i klassen och bygger relationer till barnen. Han har börjat platsa och hitta sin roll, barnen bjuder in honom nu.

Andzelo har aldrig med sig kompisar men det är lite så han funkar, det har varit en del här men mycket sällan. Han hade kalas och då kom det flera grabbar och dom hade kul. Andzelo har sitt på datorn liksom, han kommer nog aldrig bli någon jättesocial kille. Tror att han kommer att sitta hemma och ta det lugnt även i tonåren, vilket jag tycker är skönt. Det känns tryggare än att jag ska få jaga honom över halva stan, vilket jag tror att jag kommer få göra med Antonio. Det räcker med en sån unge faktiskt.

Det är dans ikväll igen. Antonio och Tonys tur. Dom trivs verkligen som fiskar. Dom älskar dansen och är jätteduktiga! Andzelo däremot är inte lika pepp, han vill nog inte dansa egentligen. Frågan är ju bara vad han vill göra… Funderar på om han ska få sluta och bestämma sig för något annat. Det skulle nog vara bättre att kanske ta honom till en tae kwon doo -klubb eller judo, karate, någon form av kampsport. Han vill boxas men det tycker jag att han är för liten för ännu. Har en kompis som har en boxningsklubb och säger att han får träna gratis men jag är ändå lite nervös, ska verkligen en kille på 11 år få boxas? Kan dom lära honom något där om hur man beter sig, får ut sina aggressioner och om rätt och fel? Eller är en kampsports klubb bättre i den aspekten?

huruvida man ska ha strikta rutiner och inte?

Ibland när jag märker att barnen börjar sväva iväg mer än vanligt i sina spel, datorer, tänjer på läggtider så dom blir fysiskt påverkade eller det går ut över skolan och det sociala samspelet och då brukar jag tuffa till det lite för dom ett tag. Då förstår dom det men sen går det ett tag och vi slappar ner regler lite vilket jag kan tycka är helt okej. Det funkar för barnen och det funkar för mig/oss. Varför MÅSTE man ha fasta regler och gränser? Här hemma är det mycket personliga gränser vi talar om, har jag ingen lust att bli hoppad på en dag så säger jag det och då måste barnen respektera det – vilket dom gör. Har jag ingen lust att höra spring och gap när jag är trött så ber jag barnen att vara lugna eller hitta ett sätt att ha kul på utan att låta för mycket, vilket alltid funkar. Barnen opponerar sig sällan och jag antar att det är för att vi har en öppen kommunikation, vill dom att jag är tyst eller slutar med något så lyssnar ju även jag på dom, alltså respekterar deras önskan. Det handlar ju om att ge och ta. Självklart blir det duster och tkafs men det är när någon är missnöjd och då tar vi reda på vad som ligger bakom, är det inget speciellt – nej då får dom väl vara griniga, precis som jag kan vara ibland och det måste vi också respektera.

Jag fattar inte varför allt måste vara så inrutat bara för att det är barn – dom är ju lika mycket värda respekten vi ger varann. Alltså vi vuxna. Vad är det egentligen för skillnad? Barn gör som vi gör – inte som vi säger om vi inte lagt grunden för respekt sinsemellan! Om jag respekterar deras vilja så respekterar dom min. Enklare än så kan det inte bli!