Jag fattar inte vad som hände. Vad jag möjligtvis kan ha gjort. Hur kan inte mamman försöka motivera att han ska vara här när han ska det? Vi har svårt att förstå faktiskt, hur dom kan sitta där nere och gotta sig i andras olycka när det borde ligga i deras eget intresse att motivera och vara glad och lycklig för någon anans skull! Och med tanke på den plötsliga vändningen så vill hon få oss att tro att det inte är under påverkan av hene?! My ass att det inte är! Hon som aldrig skulle snacka skit inför barnen!!
Eller så är det helt enkelt bara så att han är en bortskämd, ouppfostrad skitunge som inte kan vara glad för någon annans skull. Är det så att han nu har fått någon annan som köper grejer till honom så han inte behöver oss längre eller är det så att mamman sitter och pratar hej vilt med honom närvarande om hur jävligt allt är så barnen får dåligt samvete och anser att vi är orsaken till hennes olycka? Något av alternativen är det ju helt klart!
Är det nu så att vi ska räkna bort honom från all vår planering? Blir det inga semestrar med en hel familj? Hur tänker han gå vidare med detta? Tänker han skylla mig för sin mammas dåliga mående resten av livet eller tänker han komma till insikt? Något har hänt, helt klart! Det vände på en natt och nu pratar han inte med oss över huvud taget! Vi får väl se… Det är han som ställer sig utanför och eftersom B inte är hans biologiska pappa har vi inga rättigheter så vi får helt enkelt sitta och titta på medan han tar en massa dumma beslut under påverkan av sin mor.
Men en sak är säker iaf och det är att om hon ringer i morgon och säger att småbarnen inte vill komma så åker vi dit ed polisen och hämtar dom! Om det är så hon vill ha det! Hon har jävlats nog med oss nu! Hon har gått alldeles för långt. Det ska bli jävligt intressant hur hon tänker hantera detta! Småbarnen har B rätt till och hon kan inte göra något åt saken men det är sorgligt att vi rent juridiskt inte kan strida för D också! Vi skulle ju gärna kämpa även för honom men vi får inte pga ett rättsystem som är vridet!
Vi skulle vilja visa hur mycket han betyder också men vi har inte rätten… Det är så trist!
Men å andra sidan så är han 15 år gammal och bestämmer en hel del själv och det är faktiskt han som sätter isg utanför. Jag har egentligen sån lust att be honom sätta sig ner och läsa min blogg ända från början så han får den ärliga bilden av vad vi egentligen gjort för dom och hur hans mamma betett sig. Men frågan är om det hjälper ens. Barn är lojala och han kommer väl på om ett par år att det faktiskt bara är han som kan påverka det här. Det är hans beslut, inte vårt!
Man kunde ju önska att han förstod hur älskad han är här. Men men, vi kan fortfarande inte göra något. Jag är nyfiken på hur det blir på söndag!