Förstår inte att hon bara ser negativt i allt vi gör…
Väldigt bra exempel är:
1: T vill tydligen inte gå och bada med skolan – L frågar oss direkt: ”Hände det någonting när ni var och badade eller?” – Så tog hon för givet att det skulle ha med oss att göra…
2: Jag har bestämt att ta barnen på badhuset varje vecka, vi frågar L om det är okej att barnen följer med även dom veckorna som är hennes eftersom dels D uttryckt att han verkligen vill det. Vi har endast svarat att vi måste diskutera det med mamma eftersom det är hennes veckor – Lisa blir förbannad direkt när vi frågar och säger utan att blinka – ”Jag har väl inget val för ni har ju redan pratat med barnen och då blir ju jag den dumma om jag inte tillåter det”
Alltså varför reagerar man såhär? Varför kunde hon inte bara sagt – ”ja vad bra för jag orkar inte/kan inte/vill inte och vet att det är viktigt för barnen”, eller ”nej jag vill ha all tid med barnen jag kan få när dom är hos mig”, eller ”nej jag kan åka med dom själv”, eller ”ja visst men jag kan följa med”. Vi erbjöd hon det dessutom men då var hon, enligt henne själv för dålig och orkade inte, rädd för att få ont osv – men alltså engagera dig i dina barn själv nån gång! Sluta hoppa på oss!
Varför ser denna människa bara negativt på allt?
Jag förstår om hon är rädd och kanske har dålig självkänsla, jag förstår att allt det här är en jobbig situation för henne men alltså varför förstör man hellre allt än att faktiskt vara lite positiv till att saker faktiskt funkar och att vi båda – jag och B, faktiskt engagerar oss i barnen? Ibland, eller ja, ganska ofta gör vi en massa saker med barnen som hon inte har ork, energi (eller vilja?) till att göra när dom är där. Barnen får ju alltså det dom behöver och hon borde väl hellre vara glad för deras skull och uppmuntra till det. Jag skulle bli överlycklig om mina barns far kom och sa att han vill ha dom varannan vecka och att hans tjej var lika engagerad som jag, det skulle vara fantastiskt för barnen i mina ögon för dom behöver ju oss båda, men hon resonerar inte så – vi är bara ett enda stort hot mot henne. Jag förstår verkligen inte varför.
Samma sak med anmälan som nu är gjord. L hävdar att hon inte har någonting alls med det att göra. Men faktum är att samverkangruppen har ju inte valt ut oss helt random ur ex telefonboken och bestämt sig för att jävlas liksom?!
Det är ju HENNES ord, HENNES oro och HENNES samtal som ligger till grund för detta helt obefogade påhoppet! HUR KAN HON ENS FÖRSÖKA AVSÄGA SIG DET ANSVARET, frågan är ju om hon är helt intelligensbefriad när hon försöker förklara att hon inte hade en aning eller möjlighet att stoppa det. Det är ju HON som träffat dom och pratat med dom, det är ju HON som byggt upp deras oro, det är ju hennes påstådda oro dom har fått ta del av… Hur kan hon tro att det går att avsäga sig ansvaret för det? Sen hövdar hon dessutom att hon försökt stoppa det men på mötet med utredningsgruppen så satt hon och gapade och kastade skit på B! Gaaah! Ta ansvar för vad du skapar kvinna!
Det ska bli så skönt att träffa familjeterapeuten så vi kan få bukt med henne och alla påhopp, hennes sätt att tänka och resonera. Jag måste verkligen få hjälp att förstå henne för jag har ingen som helst möjlighet att sätta mig in i hur hon tänker alls, jag har försökt – tro mig, men det går inte!
En annan skrattretande sak är att B KÖRDE Andzelo till sitt luciafirande kl 6.20 i morse och sen KÖRDE han Antonio till skolan kl 7.45. Sen får han ett sms från L där hon skriver att T kommit hem från skolan igen och inte vill gå för han bråkat med mina pojkar på vägen – hur kunde det hänt när dom helt omöjligt kan ha träffats på vägen eftersom B KÖRDE mina pojkar??? Så B ringer upp L och frågar rakt ut hur det kan komma sig (- det måste ju ha varit lite pinsamt för henne). Hon svarar att T sagt det och då kan man ju börja fundera på varför barnen har börjat ljuga för henne.
Jag ska sätta mig ner med dom sen och ta allt en gång till med tanke på vad som sagts igår och idag. B tog även upp det A sagt ang att vi skulle bo här bara för att vi inte har någon annanstans att ta vägen och att dom inte alls har samma rättigheter här eller att detta inte skulle vara deras hem lika mycket osv osv, jag ska reda ut detta för vi diskuterade allt i söndags och helt plötsligt en dag efter så kommer det upp en massa andra saker som strider mot det vi sagt. Det är ju inte flickans ord!
Jag har iaf sagt till Antonio och Andzelo nu att om något av barnen tar upp någonting om detta bråk mellan oss vuxna igen så ska han och brorsan bara var tyst – inte säga ett knyst, inte ens ja eller nej eller försöka förklara för det är inte deras ansvar att försvara mig eller någon annan. Detta kommer jag även ta med A och T när dom kommer. Det är slut nu en gång för alla! Och om jag hör att dom knystar något alls om det vuxna bråket igen efter det så kommer det att bli konsekvenser. Vet inte riktigt vad ännu men jag ska fundera ut något. Dom får inte bråka om oss, det är livsfarligt, och vi som jobbat så himla mycket med det senaste veckan ska inte behöva göra om allt igen pga en annan vuxen raserar allt. Det är inte barnens fel!
Det känns jäkligt bra iaf att kuratorn tänker ta tag i detta med barnen och att försöka hjälpa mig lyfta ansvaret från deras axlar. Någonstans måste dom ju liksom få hjälp att prata ut och dom måste få höra samma saker från någon annan utomstående som inte är partisk!