Jag fixar inte empatibiten, jag fixar inte heller sympatibiten… Jag klarar inte av att vara för någon annan det är ju det som är problemet just nu!
Hur ska jag kunna finnas för dig när jag inte ens klarar av att du tar i mig? Jag fixar inte att vara i närheten, kramas och tycka synd om eller stötta. Jag blir bara irriterad, vill fly och slippa sitta där. Har lust att dunka dig i ryggen och säga ”gaska upp dig det blir bättre” men det är ju inte vad du behöver just nu. Jag vill inte verka känslokall men det är just vad jag är. Klarar inte av att visa känslor alls just nu.
Vill bara ha min mask, jobba och vara glad ju. Jag kan inte hantera min egen sorg, hur ska jag hantera din? Jag har haft svårt att visa känslor över huvud taget senaste åren, jag kan inte. Det är för mycket runt omkring hela tiden. Om du tar dig en funderare på vad som faktiskt hänt de senaste åren i mitt liv så kommer du nog att förstå varför jag stänger allt och alla ute. Menar inte att vara egoistisk nu även om det låter så men jag har stängt av helt.
Det praktiska är det enda som ger mig något. Kanske jag har utvecklat någon form av diagnos, jag vet inte, men att ställa upp känslomässigt på någon annan, spelar ingen roll vem det är, tar alldeles för mycket. Jag KAN inte! Jag vet inte hur man gör. Helst av allt så vill jag bara umgås med människor som inte vet hur man visar känslor. Människor som bara är glada och inte har ett bekymmer i världen. Så trivs jag! Det finns inget annat.
Hur ska jag? Jag kan ju inte öppna mig alls! Hakuna matata! På ett väldigt elakt sätt antar jag…