Min person kan ibland te sig som en rastlös själ och vandra runt i förvirring utan konkreta mål, det är något som slog mig idag. För en kort stund kände jag mig vilsen och började tvivla på alla mina beslut, drömmar och planer. Hela jag gjorde uppror och jag ville fly. Stoppa huvudet i sanden eller bara försvinna, gå upp i rök. Men jag stod kvar och står här än, kan inte kallas stadigt men jag söker balansen och det räknas väl ändå lite.
Igår kom en liknande känsla över mig, men av andra orsaker, det har hänt förr… Alltför många gånger… Min spontana reaktion på detta är oftast tack och hej men jag står här än, precis som jag gjort förut vilket även det förstärker mina tvivel men jag har tagit ett beslut och tänker stå för det ännu en gång!
Jag tänker faktiskt ge det en chans trots upprepade fall tidigare! Jag tänker våga!
Även om situationen kan kännas igen så är det inte samma huvudpersoner och det gör att jag ändå vill klämma ur lite till, helst till sista droppen och hoppas att allt blir rent och vackert. Kämpa lite extra, sen om det är nyfikenheten som tar över eller om det är kämparandan som är stark det har jag ingen aning om. Eller om det helt enkelt bara är just det faktum att jag känner igen situationen och känner mig trygg i den som gör det… ja det får tiden utvisa… är jag duktig eller dum?
Time will tell!
Jag har lärt mig att inte lyssna, det leder oftast till onödigt ont… samtidigt som jag lärt mig att det kan vara bra och lärorikt på samma gång… Jag gjorde exakt samma sak för en tid sen och det var uppriktigt försök att informera, frågan är nu om min informatör är uppriktig eller ej? Men spela roll, jag väljer ju att lita på dig…
Vi kör så det ryker, bring it on, ba!