Idag har varit en riktigt jobbig dag!
Jobbat natten, inte sovit något alls knappt och möte på soc följt av jobb på Matrix i två timmar. Socmötet gick både bra och dåligt. Det blev en hel del sagt och en hel del kom ut. Jag hade svårt att hålla tillbaka en del och det var kanske inte så smart men det skiter jag i. Det är fortfarande jobbigt en del och jag känner att jag behövde få en del sagt och det kändes bra att få ur mig iaf. Började gråta gjorde jag också, jag som aldrig gråter offentligt och väldigt sällan över huvud taget, det berodde på att vi började prata om Antonio och huruvida hans diagnoser skulle påverka B o L:s barn eller inte. Kändes dock väldigt bra att soctanten förstod mig och tog bort oron kring honom. Hon sa det uttryckligen till mig och även till L s¨jag hoppas nu att hon lägger ner sina jvla grejer om honom och går vidare. et känns så jävla lågt att hon fortfarande använder min son som verktyg för att driva sin häxjakt på oss istället för att bara acceptera att läget är som det är.
B har flyttat och så kommer det att förbli, vi har vårt sätt att hantera saker och vi står som enad front, sen vad alla andra tycker är deras ensak och det kommer inte att påverka oss. Vi kommer att fortsätta jobba med barnen och stärka deras självkänsla precis som vi gjort och hoppas på resultat. Det finns så mycket som jag läser och har läst ang reaktioner och konsekvenser hos/för barn som är intressant, jag kommer att fortsätta läsa och gräva djupare, vi får se var vi hamnar. Det känns bra att barnen anförtror sig åt mig iaf och det är jätteskönt att vi har roligt tillsammans. Sen vad L tror och tänker är en annan sak, hon måste uu växa upp och börja ta ansvar för sina egna känslor så hon kan börja guida sina barn i det samma. Jag tycker det är så synd att det inte händer något på den punkten.
Barnen är våra jämlikar inte våra ägodelar.