Så kommer verkligheten ikapp en till slut. Fick ett fint brev från kfm igår som vände upp och ner på hela min tillvaro igen. Visste att det skulle komma förr eller senare men har väl lidit lite av ”stoppa huvudet i sanden-syndromet” ett tag nu. Men det måste ordnas. Skulden är inte stor, men tillräckligt för att det ska svida ett tag. Så nu ska jag sätta mig ner och räkna på hur det kan komma att se ut. Brorsan måste ta tag i sin soc nu och få igång sin utbetalning. Fattar inte att det kan ta så lång tid. Tror dom att vi är miljonärer? Att vi kan försörja honom med 2 heltidsbarn och 3 växelvis? Eller förväntar dom sig att mina barn ska behöva äta nudlar 2 dagar i veckan för att dom anser att dom kan dra ut på hans ärende hur länge som helst. Han har ju gjort det dom begär! Fattar verkligen inte.
Så nu blir det till att vara fattig ett tag.