Är det verkligen på riktigt eller bara för stunden,
längtar jag verkligen så mycket så jag vill göra det till verklighet?
Ena dagen kan jag ju känna att det blir för mycket,
att det inte är för mig
men sen kommer det smygande som en otroligt stark längtan
nästan som ett begär
ska vi göra slag i saken?
Jag sviktar…
Men ändå gör jag inte det på något sätt!
Ändå på något sätt är jag helt säker och helt tillfreds med tanken…
Jag vill!