Jag gick med en superledsen flicka till skolan idag, två pojkar med ont i magen och en pojke som kände sig åtsidosatt…
Den här vardagen är inte något jag känner att jag vill ha längre! Jag vill ha glada barn, barn som hoppar runt och stojar, barn som älskar att gå i skolan, barn som leker och är barn, barn som slipper agera verktyg för vuxnas osämja, barn som slipper jobbiga känslor, barn som slipper ta hand om sina vuxna, barn som får bli omhändertagna och sedda. Jag orkar inte se detta mer.
Jag gick till skolan och stannade ett tag med den som har det värst.
Jag pratade med lärare och kurator, uttryckte mig och grät, fick stöd och råd i vad jag kan göra för att ta mitt ansvar och hjälpa barnen. Jag kan andas nu för jag har släppt en del och fått höra att jag gör rätt, att jag måste vara den starka för barnens skull, att jag ska inse att jag bara är människa. Jag ska ta hjälp på mitt håll och försöka ordna till så jag får det stödet jag behöver så jag orkar vara stark för barnens skull!
Så jag orkar ta den här fighten.
Nu blir det samtal till myndigheter så jag kan bli slussad dit jag behöver komma. Jag ska försöka få möjligheten att träffa Eva och Maria på Villa Rudan igen. För min egen skull. Om det går att ordna. Jag hoppas. Dom är bra, känner mig och har varit med förr. Dom vet vår historia. Vi får se hur jag ska göra och var jag ska vända mig. Eller kanske att jag och B ska träffa någon för råd och stödsamtal tillsammans så vi växer oss starka i det här. Så vi båda får samma verktyg att arbeta med. Jag ska ringa runt och se vad vi kan göra.
Jag ska diskutera saken med B när han kommer hem sen. Vi måste göra något.