Det finns något jag vill ha närmre, som ger värme. Får mig att se och må bra stundvis. Det är ljuset jag ständigt söker mig till, som en mygga, jag blir blind och flyger obehindrat och orädd framåt, utan att se mig för, utan att uppmärksamma om jag kliver över något på vägen. Det tar mig till en annan värld, en värld jag egentligen inte varken vill eller kan leva i, det är inte för mig. Tror jag.
Det är fantasin, inte verkligheten. Jag använder det för att fly då och då när jag behöver. Kanske är det just det som hindrar mig? Det kan vara så, jag längtar, vill ta ljuset och äga det! Men det kan inte ägas, kanske är det därför jag älskar det så högt, uppskattar och tar vara på det så mycket? För att jag får vara fri. Kanske känner jag mig trygg när jag vet att jag aldrig kommer att bli bunden. Eller är det längtan, kampen och utmaningen som lockar mig? Att få äga.
Jag vill alltid ha det nära och tillgängligt därför hindras jag i allt annat, eller?! Om jag ska kunna ha detta tillgängligt så måste jag själv vara tillgänglig och det betyder att jag aldrig mer kan låsa mig? Låsa, jag vill inte vara låst!
Kan det vara därför jag inte klarar av att stanna upp någonstans och finna min plats? Men ljuset är viktigt för mig, jag vill vara i, med, på och under, jag vill bli slukad! Omfamna mig! Sluka mig! Fyll mig! För evigt! Ta mig bara!
Kanske jag vill att det ska vara verklighet?