…vara allt det där du vill att jag ska vara. Jag vet inte riktigt varför jag inte kan. Ser att du lider och det gör ont för du är min vän. Kan inte säga så mycket mer för det känns inte så mycket mer just nu. Är hemskt att uttrycka mig så men ja, jag älskar dig, vet dock inte om det är mer än vänskap för tillfället. Kanske är jag väldigt avstängd pga allt runt omkring, som det ser ut nu och har sett ut ett tag. Kanske kommer det tillbaka. Jag känner mig avtrubbad och oförmögen till allt. Kan jag ens tillgodose dina behov? Kommer jag någonsin kunna göra det? Jag vill att det ska se ut så som vi planerat och jag tänker fortfarande sträva efter det, satsa på det! Är orolig och rädd att känslorna inte ska komma tillbaka bara. Var det kanske så att jag behövde din närhet just där och då? Har jag lurat mig själv, eller ännu värre – dig? Kan jag verkligen ha gjort det omedvetet? Jag känner ingenting annat än tacksamhet och väldigt nära, betydelsefull vänskap för tillfället. Jag är kanske inte redo för en kärleksrelation i detta nu? Det kan vara för påfrestande med krav och intimitet när jag mår som jag gör? Jag har kanske bara för mycket i huvudet så jag inte kan fokusera på känslan?
Om jag ska vara ärlig så vet jag faktiskt inte… Ingenting jag vill säga till dig heller för jag är livrädd att jag då ska inse att jag hade fel, eller rätt, beroende på hur man ser på saken… Jag vill att det ska se ut som det gör, jag vill fullfölja våra planer men du får helt enkelt stå ut med att känslorna är bortblåsta eller undangömda ett tag till, hur det utvecklar sig sen det har jag inegn aning om och det är för påfrestande att fundera över nu!
En sak kan du slå dig i backen på trots allt och det är att jag iaf älskar och uppskattar dig för att du är du! Det kan jag stå för! Och stannar det gör jag till sista stenen är lagd, det har du mitt ord på!