Jag vill helst bara att allt ska ta slut nu… Jag har fått nog! Orkar inte mer, går under och dör bort, ruttnar inifrån. Hela jag kapsejsar och falnar som löven på träden här utanför fönstret snart, bit för bit försvinner jag… Sakta… Tanken på hur mycket man skadar sig om man tar ett kliv upp på balkongräcket, tappar balansen och faller mot marken börjar komma skrämmande ofta. Frågan om man skulle få frid om man försvann helt antingen mentalt eller fysiskt är också den återkommande. Huvudet, hjärtat och kroppen ger upp mer och mer nu, finns ingen kontroll. Jag kippar efter andan och vill se igen men jag är vilse, helt bortkommen! Och snart skiter jag i hur det slutar…
Hela sommaren och början på hösten har varit jobbig, för jobbig… Jag har tagit beslut som mer eller mindre just nu bara känns som fel, jag hoppas det inte är så. Allt jag gör får oanade konsekvenser eller leder till fruktansvärt svårtlösta situationer, varenda handling känns som det skapar en miljon konflikter och bara komplicerar allt mer och mer. Saker har hänt som gjort allt svårare hela tiden, vi har inte fått andas en sekund sen i Juni! NU FÅR DET FAKTISKT VARA NOG!!!
Sen inser jag att jag har nog fan inte andats en sekund i mitt liv! Lever jag ens? Självömkan kallas det! Jag kommer nog aldrig till himlen! Och jag hatar min sjukdom!
Inser under tiden jag skriver detta att jag måste börja äta medicin igen… annars går det åt helvete!