Det känns tungt, älskade Mysan du har lämnat oss med ett stort tomrum. Här står vi nu, vi som är kvar, och saknar dig. Tänker på om man kunde gjort något? Borde vi sett något? Men det är ditt, det hände och vi kan inte förändra det definitiva. Döden är definitiv, hur mycket man än skulle vilja så är det det enda vi inte kan ändra på.
Det är mycket som händer just nu, för mycket…
Jag är orolig för min bror och hur hårt han har tagit din alldeles för tidiga död. Jag kan inte annat än hoppas att han ser vad skiten gör med människor och lägger ner allt. Skapar sig själv ett nytt liv. Det var svårt att se hans smärta idag. Jag kunde ta på den även om han försöker döva den på alla sätt han kan! Jag är rädd…
Jag är ledsen att behöva se alla som har ont nu, alla som sörjer, klarar inte riktigt av att sörja själv. Sluter mig istället och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen eller hur jag ska bete mig. Jobba känns som det enda aktuella nu att fokusera på. Bara fokusera på det praktiska för att slippa känna. 2 älskade som lämnat oss, 2 begravningar 2 fredagar i rad… Det ska inte vara så. En kollega som förlorat kampen mot cancer och många som fortfarande kämpar. Vart är världen på väg? Vad är det som händer med oss? 3 personer som lämnat oss på 3 veckor känns för tungt, men dom säger att alla ting är tre så jag hoppas att det är slut nu, håller tummarna för att vi får se ljuset nu.
Jag kommer att se upp bland molnen och hälsa på dig då och då, fantisera om att du vinkar tillbaka lilla älskade Mysan… Du är säkert den vackraste ängeln av alla!