Klicka här!

2007:

2008:

2009:

2010: Måste redigeras först… återkommer…

Björns fina bilder på världens finaste barn: (midsommar 2010)

Fantastiska bilder på fantastiska människor! (finns många många fler)

Lite trist att D tar det så hårt bara, men han är 15 år gammal och måste kunna komma ner och prata med oss och vara tillräckligt stor för att lösa det här eller åtminstone ge sig själv chansen att få svar på frågor eller få ur sig sånt han bär på, det här är inget straff liksom, fattar verkligen inte vad som hänt. Att inte L kör ner honom och sätter honom på en stol här så han lär sig ta tag i saker istället för att gömma sig och fortsätta bära på allt som ger honom orolig magen med mera?! Det hade legat i mitt intresse att mina grabbar hade löst en sån här sak med sin pappa om något sådant kommit upp! Min och B:s största fråga är ju vad L har sagt till honom egentligen!

Jaja, vi har inte så höga förhoppningar eftersom hon inte fattar själv att man måste ta tag i saker om man vill lösa något eller ha förändring…

Gifter oss gör vi iaf!

Eller så är det helt enkelt bara så att han är en bortskämd, ouppfostrad skitunge som inte kan vara glad för någon annans skull. Är det så att han nu har fått någon annan som köper grejer till honom så han inte behöver oss längre eller är det så att mamman sitter och pratar hej vilt med honom närvarande om hur jävligt allt är så barnen får dåligt samvete och anser att vi är orsaken till hennes olycka? Något av alternativen är det ju helt klart!

Är det nu så att vi ska räkna bort honom från all vår planering? Blir det inga semestrar med en hel familj? Hur tänker han gå vidare med detta? Tänker han skylla mig för sin mammas dåliga mående resten av livet eller tänker han komma till insikt? Något har hänt, helt klart! Det vände på en natt och nu pratar han inte med oss över huvud taget! Vi får väl se… Det är han som ställer sig utanför och eftersom B inte är hans biologiska pappa har vi inga rättigheter så vi får helt enkelt sitta och titta på medan han tar en massa dumma beslut under påverkan av sin mor.

Men en sak är säker iaf och det är att om hon ringer i morgon och säger att småbarnen inte vill komma så åker vi dit ed polisen och hämtar dom! Om det är så hon vill ha det! Hon har jävlats nog med oss nu! Hon har gått alldeles för långt. Det ska bli jävligt intressant hur hon tänker hantera detta! Småbarnen har B rätt till och hon kan inte göra något åt saken men det är sorgligt att vi rent juridiskt inte kan strida för D också! Vi skulle ju gärna kämpa även för honom men vi får inte pga ett rättsystem som är vridet!

Vi skulle vilja visa hur mycket han betyder också men vi har inte rätten… Det är så trist!

Men å andra sidan så är han 15 år gammal och bestämmer en hel del själv och det är faktiskt han som sätter isg utanför. Jag har egentligen sån lust att be honom sätta sig ner och läsa min blogg ända från början så han får den ärliga bilden av vad vi egentligen gjort för dom och hur hans mamma betett sig. Men frågan är om det hjälper ens. Barn är lojala och han kommer väl på om ett par år att det faktiskt bara är han som kan påverka det här. Det är hans beslut, inte vårt!

Man kunde ju önska att han förstod hur älskad han är här. Men men, vi kan fortfarande inte göra något. Jag är nyfiken på hur det blir på söndag!

Mötet började som katastrof och Andzelo ville inte alls, han anser att skolan är värdelös för allt han själv anser att han behöver lära sig är han klar med. Han kan läsa, han kan skriva, han kan räkna – så då tyckte han att han var klar! – Hans fråga var – ”vad kan jag möjligtvis behöva allt annat till?” Han är så jäkla svår att motivera så vi fick helt enkelt kasta sanningen i ansiktet på honom – ”Det råder skolplikt i Sverige och ALLA barn MÅSTE gå till och med 9:an, sen är det ett plus om man vill få jobb sen att även gå gymnasiet”. Det köpte han även om han tyckte svaret var värdelöst!

Det går inte att lura mina barn, ingen av dom för dom går inte på smör. Jag älskar det samtidigt som jag hatar det. Det enda sättet att få mina ungar motiverade eller att tro något man säger är att vara brutalt ärlig i alla situationer. Jag kna inte lura dom, det kan heller ingen annan. Dom är inte dumma! Men skolan är viktig och vi försökte med alla medel få honom att fortsätta läxhjälpen men han har svårt för det

Andzelo: -”läraren gillar inte mig för han skriker på mig och jag HATAR folk som skriker på mig”

Jag: -”jag skulle önska att du gick dit ändå och gjorde det du ska och sen skiter i läraren”

Andzelo: -”ja det kan jag göra, men bara om han slutar höja rösten”

Jag: -”det är bara du som kan prata med honom om vad du känner”

Andzelo: -”ja men han är väl så dum så han fattar ändå inte, han är en sån som inte lyssnar på barn”

Jag: -”okej, du får sitta en timme extra vid datorn varje dag Marie ringer och säger att det har varit en bra dag och varje gång du lämnat in läxan i tid, sen om du vill göra den på läxhjälpen eller inte är upp till dig”

Andzelo: -”låter rättvist”

Såhär ser det ut när jag diskuterar med mina ungar… Jag är glad att jag har barn som tänker själva och som SER folk! Stolt över mina grabbar sopm är för smarta för att luras! Hur jobbigt det än är, för visst fan hade det varit enklare att övertyga och locka dom med morötter…

Sälen över nyår nu och på vår vecka dessutom så vi behöver inte vara nervösa pga exet och hennes bråk. Det enda är ju att vi skulle behöva ha hem barnen redan på lördagkvällen så vi kommer iväg runt kl 6 på morgonen på söndagen. Det går ju liksom inte att boka måndag till lördag bara för att rätta oss efter hennes premisser, hon måste ju vara lite flexibel tänker jag. Det hon gjorde förra året mot barnen och mot oss är ju helt oförsvarbart. Vi hade 3 barn som grät och var jätteledsna när B körde hem dom plus att dom var fruktansvärt besvikna på kryssningen då dom fått sitta i hytten och glott på film samt varit på tipsvandring… Det var det hon tvingade oss åka 100 mil extra för istället för att unna barnen att ha kul.

Fan vad jag önskar ibland att hon bara kunde släppa allt sitt eget och faktiskt se barnen. Det är ju samma sak som när barnen ska härifrån, det är var och varannan gång dom säger att dom vill stanna, dom har till och med börjat gråta vid tillfällen då vi varit tvugna att säga ifrån och tala om för dom hur förkrossad mamma skulle bli om dom inte kom, när hon saknat dom så länge och att dom snart kommer tillbaka och att vi kommer sakna dom precis lika mycket som deras mamma när dom är borta. Tänk om hon kunde göra samma sak för oss?! Hade det hänt där så hade hon ringt direkt och sagt att barnen minsann inte vill komma, att dom är ledsna och hon undrar varför och vad det är som hänt här eftersom dom inte vill komma… Det hade varit hennes direkta reaktion, istället för att motivera dom till att gå. Precis samma sak vi hade önskat att hon gjort när Andzelo fyllde år. Jag hade aldrig tillåtit mina barn att stanna hemma om någon av dom fyllt år och dom var bjudna. Aldrig i livet! Men hon gör det, och hon njuter av det för hon får nån form av bekräftelse – det hon inte förstår är att barnen egentligen vill veta att det är okej att sakna, okej att gå, dom kollar ju av med henne. Hon har ingen aning om hur barnpsykologi funkar. Det är så trist för hon blir tillfredställd när dom egentligen bara vill veta att det är okej för henne. Fruktansvärt själviskt!

Suck, det är mycket irritation från min sida just nu. Inte det jag ska skriva om egentligen men vad är bloggen till för ifall man inte kan skriva vad man känner för stunden. Det som är så synd är att det är så här, när jag tror att vi faktiskt skulle komma jävligt bra överens om hon la ner sitt sätt. Sen vet jag ju att hon läser bloggen också men jag orkar inte ha nån slipad yta bara därför. Jag måste få vara och tänka som jag vill utan förbehåll ändå!

För att återgå till semesterplanerna istället då – jag är verkligen lycklig. Men det är jäkligt mycket utlägg just nu!!! Gaaaah! Har inte hunnit (eller haft råd för den delen heller) med Alexandras ridning, men jag tänker att vi sätter henne på en sommarkurs eller så får hon börja till hösten. Vi kan ju inte göra så mycket. Det är en jäkla massa. Har lagt ut minst 3000kr på kläder och skor till barnen varende månad nu. Och då har inte ens Daniel fått allt det han behöver. Men han hade varit inne i stan på någon affär iaf och kikat så vi får väl lov att lägga undan så han får lite mer att röra sig med. Samtidigt känns det så jäkla dumt också eftersom han har en räkning på 1700kr som han ska betala med sin månadspeng och det verkar ju inte som att han tänkt lägga in något från pengarna han kommer jobba ihop på restaurangen vilket jag kan tycka  är riktigt dåligt. Verkar inte som att någon försökt lägga in ansvar i hans läroplan men men… Han är en tonåring också! Det är som när vi tog upp det där med räkningen och hans moster häver ur sig – ”ja men tänk om det är någon annan som har använt telefonen” Alltså – det skiter väl jag i! Det är Daniels telefon, alltså Daniels ansvar. Om han nu lånar ut telefonen eller lägger undan den så någon annan kan ”sno” den så är det likförbannat hans ansvar – han hade fått stå för det iaf!! Sen får han vara hur sur han än vill! Det är liksom dags att börja lära sig ta ansvar! Oh vad arg jag kan bli på såna idiotiska kommentarer som från hans moster…

Nu är jag ifrån ämnet igen!

Det är dags att lägga upp en veckomeny så storhandlingen inte blir galet dyr och för att vi ska slippa småhandla. Jag måste se över klädinköp och vad barnen egentligen behöver nu. Måste planera och lägga undan så vi har råd att betala lokal, mat och dricka till festen i Maj. Det är en hel del!

Nu ska jag springa på toa och sen sova en stund innan det är dags för jobb!

Men spelar det någon roll egentligen? Vi känner varann sen 30 år tillbaka utan och innan, vi har ju ambitionen att leva med varann resten av livet, finns liksom inga planer på att gå isär. Vi planerar hus, sparande är redan klart. Vi har väl förmodligen bebis på G om allt går som det ska, peppar peppar. Barnen trivs och är glada, dom har godkänt hela grejen, förutom Daniel då som vi inte pratat med ännu, vi får se hur han tar det. Får väl se hur exet tar det också eftersom vi vart tvugna att lägga datumet på hennes vecka, men ett par timmar kan hon väl avvara eftersom hon faktiskt tog barnen den där onsdagen då det var nåt jippo på hennes morbror/farbrors jobb och vi tyckte det var okej. Så hon har ju egentligen inte något att säga.Skit samma, så elak tror jag inte att hon skulle vara. Men iofs vet man ju aldrig eftersom hon kunde tvinga B att köra ner barnen mitt i Sälensemestern trots att hon vetat om allt flera månader tidigare och sen bett sin farsa att boka en jäkla kryssning 3 dagar in i semestern. Så… jag har inte så stora förhoppningar men hoppet är ju också det sista som överger en. (och hon påstår att det inte är MIG hon har problem med)

En annan grej som faktiskt är lite rolig med tanke på vad jag just skrev inom parentes: Hon hade blivit helt galen över att B tillåtit mig att lägga ut bilder på deras barn på bloggen och på facebook när det är okej för både henne. B och hennes vänner att lägga ut bilder hur som helst. (och hon påstår att det inte är MIG hon har problem med) Jäkla tur att B också är vårdnadshavare så han faktiskt har juridisk rätt att tillåta det utan hennes samtycke. Önskar bara att hon hade varit lite mer ödmjuk och kanske en gnutta mer förstående och överseende… men icke… Jag har verkligen inget emot henne, bara hennes sätt och skulle hon en dag acceptera att B faktiskt gått vidare och att jag faktiskt kommer att finnas kvar som en del av barnens liv så skulle vi nog kunna bli riktigt bra vänner. Det gör mig ledsen att hon bråkar och inte unnar barnen att se att hon är glad för deras pappas skull. Men man vet aldrig, det kanske kommer med tiden… (håller tummarna för det)

Men men, nu kom jag ifrån ämnet. Aprilskämt var det jag skulle prata om här. Vi skulle skämta om förlovning, la upp bilder på ringar och allt (som vi för övrigt varit inne och provat i en guldsmedsaffär just endamålet att lura alla) och dom gick på det!! Min mamma värst!! Vi hade inte hjärta att säga till henne att vi bara lurades så vi tänkte till och gjorde slag i saken – vi förlovar oss på riktigt. Nu är datum för den riktiga festen satt och vi har även ambitionen att gifta oss samma dag nästa år. Ganska neat tycker jag. Förlova sig 1:a april och sen gifta sig samma datum året efter. Kan inte bli häftigare. Är nog inte så många som planerar giftemål på skämtdagen.

Ja… de var iaf det jag ville säga, nu kallar John Blund.

(Note to self: Jag måste måste MÅSTE bli bättre på att organisera och hålla koll på vad som ska göras och när, inkluderat ALLT)

Alexandra började redan igår kväll, vill inte till skolan för hon ska minsann inte gå på gympan då dom ska ha övningar som hon inte kan. Jag försökte prata med henne redan igår, men i morse var hon helt hysterisk och började morgonen med att ”jag har ont i handleden, så jag kan inte vara med på gympan”. Men serru den gubben gick inte! Hon har gråtit och sölat och jag fick nästan kasta in henne i hissen för att hon skulle gå, så nu kommer hon förmodligen sent. Men jag ringde till skolan och förklarade läget så dom vet varför. Jag fattar inte hur barnet kanha fått så otroligt dålig självkänsla. Hon säger sig inte kunna någonting, hon är värdelös på allt. Det får en ju att fundera på hur föräldrarna hanterat henne innan – eller stärkt henne förut. Jag fattar inte hur det kommer sig att hon är så vek och mållös. Det är allt! Hon kan ingenting och det är ju förjävligt att hon inte har tron på sig själv. Sorgligt!

Men men vi får se hur det går. Jag ringde och talade om för läraren att hon inte har ont utan att hon bara inte vill vara med, så hon inte går till sjuksyrran eller övertalar någon att hon ska få slippa. Jag försökte förklara att det är jobbigt att göra nya saker, men det är därför man går till skolan – för att man ska lära sig. Det finns ju ingen som kan allt i början. Alla har vi stått där. Men om man inte vågar eller vill lära sig så kommer det ju aldrig att bli bättre. Men hon var riktigt avig idag! Får hoppas det löser sig, hon ska få börja ta mer ansvar här tror jag, vara med och göra saker hon inte normalt gör. Jag tror jag ska börja med att baka något och anavcera det senare så hon börjar känna att det är okej att inte vara bäst hela tiden, att hon får hjälp med det som behövs och att hon får känna att hon lyckas. Ska nog fixa det på torsdag, baka något enkelt som hon ska få göra helt själv, typ en sockerkaka. Sen kan hon få vara med och laga mat. Hon ska få lära sig tvättmaskinen och även fixa med djuren. Hon behöver känna att hon lyckas för att börja våga andra saker lättare utan världens ångest innan!

Måste dra iväg till Torvalla någon dag också. Fan fan fan!!! Det har inte blivit någonting alls, vi får inte vardagen att gå ihop med alla saker som ska fixas, alla som ska hit och dit på olika tider. Man ska hinna med att sitta ner mellan varven också… Åh!

Måste köpa ett nytt test idag också, det jag testade igår vart aldrig avläsligt. Strecket i kontrollrutan dök aldrig upp ooch då har ju testet inte gått riktigt till. Måste varit nåt fel. Jag har aldrig varit med om att det skulle vara nåt knas på sånt innan. Hmm… Kanske var gammalt eller nåt, eller så gjorde jag något galet! Det återstår att se. Spännande och skrämmande! Tar det efter jobbet idag!

Ska ner med syster på Brasserian ikväll, hon åker ju hem till Katrineholm i morgon så vi ska umgås lite. Blir nog nån polare som dyker förbi också. Skönt att få vara för sig själv en stund. Det var visserligen inte så länge sen eftersom vi var på kryss i helgen, men jag menar att vara helt själv både från sambo och barn. Det ska bli skönt! (hur ila det än låter så behöver även jag andas från vardagen helt och hållet ibland)

Aja skit samma, nu ska jag fixa kaffe och väcka syrran sen börjar det bli dags att hoppa i en dusch!

Så nu ska jag sätta lösen på hans användare på datorn så jag övervakar varje minut han sitter där. Ingen läxa – ingen dator, slöter han sig inte i skolan så blir det alltså ingen förmån! Vet inte hur annars man ska göra. Han pratar ju inte med någon alls, han ”skiter i” allt. Skiter i om han får gå om, skiter i ifall jag spärrar datorn (heter det), skiter i vad vi vuxna säger, skiter i om han når målen eller inte, skiter i om han får hjälp eller inte, skiter i allt så att säga… Enligt honom. Men jag har en känsla av att han kommer tänka om inom ett par dagar när han inte kan sitta vid datorn. Det är ändå hans käraste vän! Läraren sa att hela våren har varit kanon och att allt funkat jättebra tills för ett par veckor sen då han mer eller mindre gått tillbaka till det som var i höstas. Hopas nu bara att vi läser detta och han tänker om.

Ungen måste ju vilja någonting?

Varför väljer man att umgås med en ”kompis” man aldrig träffat framför datorn istället för att umgås med sin klass och ha kul?! Jag kommer att tvinga min son att gå till festen!! Elakt eller inte, det skiter jag i!

Blir kryss med tjejerna i helgen, B ska givetvis med. Så ska även syrran, Snusan, Greken, Sara, Flisan m.fl. Ja men satans vad roligt vi ska ha! Och inte nyktra på en fot ska vi va! Planerna haglar! Förväntningarna är galna!

Annars är det lugnt på fronterna, bloggar som aldrig förr. Har hittat en massa knep och knåp, dey är kul att slänga sig ut och kika på vad andra har för sig. Tänk att bloggvärlden kunde bli så stor! Nu pågår en ”fulast min” – tävling, hehe, kul serru. Jag slängd upp en hel harang med fula miner. Kul ju! Tänk att det faktiskt finns fler som bjuder på sig själva!

Jag har lekt lite med redigeraren igen så nu blir det lite bilder:

Jag sa förstås till henne att mamma saknar henne massor och att hon skulle bli förkrossad om inte hennes lilla flicka kom hem idag. Sa även att det faktiskt bara är en vecka till dom kommer igen. Hon satt även hos pappa och gosade en stund. Sen åkte vi och det gick över. Hon har varit nedstämd sista delen av dagen och antar att det berodde på just detta…

Hoppas dom haft roligt på restaurangen iaf och att dom firat alla ordentligt *vi saknar er massor när ni är borta

Tjejerna ville kika på ödlorna:

Wiggo och Wera flyttar in:

Finaste vännen fick en son och jag fick glädjen och äran att få vara med på förlossningen:

Veckan har gått fort!

”Jag och mina barns far lever inte tillsammans.
Vi har dem delad tid.
Igår, kom de hem efter pappatiden och nattningen var mysig som vanligt med lite saga och lite magnetbokstäver och jag bygger ord som de läser.
Sönerna är 6 och 7 år.
Vi säger godnatt och jag går ner.
Bakdelen hinner nog inte snudda soffan förrän Lilleman försiktigt ropar från trappan, att storebror gråter och är ledsen.
Jag går upp, och frågar honom om han är ledsen. (ibland är han rädd eller rentav arg, jag ville bekräfta bara)
”Mamma….jag saknar min pappa så mycket….”
”Jag förstår det älskling, det är jobbigt att lämna någon man tycker om”
”Jag vill att ni ska bo tillsammans igen, så jag slipper åka mellan varje gång och hela tiden sakna och sakna…”
”Jag förstår det med vännen, att det är jobbigt och att du saknar oss båda då du åker iväg, men om en mamma och en pappa ska bo tillsammans så måste de ju också vara kära i varandra och mamma och pappa är ju inte kära, pappa är kär i sin Anna, och mamma bor ju själv.”

”Jag vet deeeeeeet…(mycket förtvivlad gråt) men jag vill ändå”
”Vet du en sak vännen, att jag är inte kär i din pappa, men jag tycker väldigt mycket om honom, jag älskar honom till och med och tycker att han är en alldeles fantastisk pappa, som jag förstår att du saknar så här mycket.Det är ju väldigt fint att ha någon att sakna som man tycker om.”

Nu sätter sig sonen upp i sängen, slänger sina armar om min hals, gråter om möjligt ännu mer och klämmer ur sig…

”Åhhhh mamma, du är så himla snäll!!!”

Och nu, nu går det som nästan över. Det avtar åtminstone eftersom och vi pratar om att sakna och jag berättar om att jag faktiskt med har saknat min pappa då jag bodde hos min mamma. VI kramas och jag frågar om han känner att det är ok och om han känner att det kommer gå att sova nu. Jag föreslår att han ska ringa pappa dagen därpå och prata om han fortfarande känner att han saknar och vill höra hans röst.
Han nickar.

Jag fick en sådan jätteklump av känslor i mig då jag insåg att kanske min son trodde att jag verkligen inte tyckte om hans pappa…att han känner sig klämd mellan oss. Så som jag aldrig ville att de skulle känna (av egen erfarenhet)
Men jag hade aldrig talat om att jag tycker mycket om hans pappa, än fast vi inte delar en relation.
Och den lättnad jag såg i honom då jag förklarade mina känslor för honom, då han kände att jag tyckte om HANS pappa ändå. Att vi delade något. ”

Andzelo har aldrig med sig kompisar men det är lite så han funkar, det har varit en del här men mycket sällan. Han hade kalas och då kom det flera grabbar och dom hade kul. Andzelo har sitt på datorn liksom, han kommer nog aldrig bli någon jättesocial kille. Tror att han kommer att sitta hemma och ta det lugnt även i tonåren, vilket jag tycker är skönt. Det känns tryggare än att jag ska få jaga honom över halva stan, vilket jag tror att jag kommer få göra med Antonio. Det räcker med en sån unge faktiskt.

Det är dans ikväll igen. Antonio och Tonys tur. Dom trivs verkligen som fiskar. Dom älskar dansen och är jätteduktiga! Andzelo däremot är inte lika pepp, han vill nog inte dansa egentligen. Frågan är ju bara vad han vill göra… Funderar på om han ska få sluta och bestämma sig för något annat. Det skulle nog vara bättre att kanske ta honom till en tae kwon doo -klubb eller judo, karate, någon form av kampsport. Han vill boxas men det tycker jag att han är för liten för ännu. Har en kompis som har en boxningsklubb och säger att han får träna gratis men jag är ändå lite nervös, ska verkligen en kille på 11 år få boxas? Kan dom lära honom något där om hur man beter sig, får ut sina aggressioner och om rätt och fel? Eller är en kampsports klubb bättre i den aspekten?

Hon blir så sinnessjukt bra på kort… Jag ska ta med henne ut sen när dom kommer nästa gång och fota en massa naturbilder och porträtt. Hon ska få modella lite. Funderar även på att ta med mig Antonio. Dom blir båda fruktansvärt bra på bild. Kameran fullkomligt älskar dom!

Ibland när jag märker att barnen börjar sväva iväg mer än vanligt i sina spel, datorer, tänjer på läggtider så dom blir fysiskt påverkade eller det går ut över skolan och det sociala samspelet och då brukar jag tuffa till det lite för dom ett tag. Då förstår dom det men sen går det ett tag och vi slappar ner regler lite vilket jag kan tycka är helt okej. Det funkar för barnen och det funkar för mig/oss. Varför MÅSTE man ha fasta regler och gränser? Här hemma är det mycket personliga gränser vi talar om, har jag ingen lust att bli hoppad på en dag så säger jag det och då måste barnen respektera det – vilket dom gör. Har jag ingen lust att höra spring och gap när jag är trött så ber jag barnen att vara lugna eller hitta ett sätt att ha kul på utan att låta för mycket, vilket alltid funkar. Barnen opponerar sig sällan och jag antar att det är för att vi har en öppen kommunikation, vill dom att jag är tyst eller slutar med något så lyssnar ju även jag på dom, alltså respekterar deras önskan. Det handlar ju om att ge och ta. Självklart blir det duster och tkafs men det är när någon är missnöjd och då tar vi reda på vad som ligger bakom, är det inget speciellt – nej då får dom väl vara griniga, precis som jag kan vara ibland och det måste vi också respektera.

Jag fattar inte varför allt måste vara så inrutat bara för att det är barn – dom är ju lika mycket värda respekten vi ger varann. Alltså vi vuxna. Vad är det egentligen för skillnad? Barn gör som vi gör – inte som vi säger om vi inte lagt grunden för respekt sinsemellan! Om jag respekterar deras vilja så respekterar dom min. Enklare än så kan det inte bli!

Blir dom till för att hela eran själ

eller göra erat liv komplett?

Dessa barn är resultatet av era misslyckanden

var dom till för att hela era känslor

hur kan ni vara så själviska?