Bara så ni vet alla där ute

Jag och B ska få barn! FÖRMODLIGEN I ÅRSKIFTET DECEMBER/JANUARI

Jag och B har förlovat oss! VI BYTER RINGAR DEN 5:e MAJ 2012

Jag och B gifter oss om ganska precis ett år! DEN 1 APRIL 2013

VARE SIG NI VILL ELLER INTE! DET ÄR VÅRAT BESLUT, DET ÄR VÅRAN GLÄDJE OCH DEN SOM INTE KAN GLÄDJAS MED OSS BEHÖVER HELLER INTE VARA EN DEL AV OSS!

Så är det sagt!

Efter allt jag har gjort så är det NÅGON som njuter av att förstöra detta! Det kommer vi bli två om! Alla ni som tycker det är jobbigt kommer snart att bli varse! Detta är på riktigt och detta är vårat val, ingenting kommer att ändra det och ni som sitter och tycker synd om er själva och jävlas för att ni känner er överkörda kan ju fortsätta med eran självömkan, Finns ingen här som tänker göda er! OKEJ?!

Jag sa förstås till henne att mamma saknar henne massor och att hon skulle bli förkrossad om inte hennes lilla flicka kom hem idag. Sa även att det faktiskt bara är en vecka till dom kommer igen. Hon satt även hos pappa och gosade en stund. Sen åkte vi och det gick över. Hon har varit nedstämd sista delen av dagen och antar att det berodde på just detta…

Hoppas dom haft roligt på restaurangen iaf och att dom firat alla ordentligt *vi saknar er massor när ni är borta

Tjejerna ville kika på ödlorna:

Wiggo och Wera flyttar in:

Finaste vännen fick en son och jag fick glädjen och äran att få vara med på förlossningen:

Veckan har gått fort!

Har fina Tindra här sen vi hämtade henne i fredags på Arlanda. Hon har fattats mig i 6 månader! Så det är underbart att få ha henne här igen, även om det bara innebär några dagar. Jag har försökt få henne att stanna med alla medel, övertalat henne att Leatherface bor i Australien med alla sina ättlingar som är precis likadana, att hon kommer bli rånmördad eller uppäten av krokodiler men hon vill åka ändå… Då får hon väl göra det tänker jag! Men om Leatherface får tag i henne då åker jag ner och slår honom! Det är en sak som är säker!!!!

Annars så gick mammas 50-årsfest kanonbra, allt var superfint och väldigt lyckat… ända tills alla hade åkt då min bror och morbror började bråka det slutade med att min bror slog handen genom en ruta och skar av allt som gick att förstöra, stora kroppspulsådern t.ex och han ska vara glad att han lever idag! Nu är han ihopsydd, gipsad och ligger på sjukan… Får inte röra en fena på 3 månader minst! Kommer inte att få tillbaka känseln förrns om dryga året… Ja han har ställt till det för sig ännu en gång pga alkoholen…

Jag har idag tagit ett väldigt jobbigt beslut, har sagt upp kontakten för tillfället för jag inte vill vara med och se hur han skadar sig själv, eller hur han dövar sina jobbiga känslor med diverse preparat, väljer att finnas där för honom när ha verkligen vill något med sitt liv igen. Samma sak kommer hända med andra brodern också tyvärr, han sket i vår överenskommelse redan första dagen… Det här funkar inte

Jag väljer iaf att ta avstånd från deras onyktra liv! Jag vill leva mitt liv och fylla det med bra saker… Tror att jag har tagit bra beslut idag, hur jobbiga dom än är!

Blir dom till för att hela eran själ

eller göra erat liv komplett?

Dessa barn är resultatet av era misslyckanden

var dom till för att hela era känslor

hur kan ni vara så själviska?

Jobbat natten, inte sovit något alls knappt och möte på soc följt av jobb på Matrix i två timmar. Socmötet gick både bra och dåligt. Det blev en hel del sagt och en hel del kom ut. Jag hade svårt att hålla tillbaka en del och det var kanske inte så smart men det skiter jag i. Det är fortfarande jobbigt en del och jag känner att jag behövde få en del sagt och det kändes bra att få ur mig iaf. Började gråta gjorde jag också, jag som aldrig gråter offentligt och väldigt sällan över huvud taget, det berodde på att vi började prata om Antonio och huruvida hans diagnoser skulle påverka B o L:s barn eller inte. Kändes dock väldigt bra att soctanten förstod mig och tog bort oron kring honom. Hon sa det uttryckligen till mig och även till L s¨jag hoppas nu att hon lägger ner sina jvla grejer om honom och går vidare. et känns så jävla lågt att hon fortfarande använder min son som verktyg för att driva sin häxjakt på oss istället för att bara acceptera att läget är som det är.

B har flyttat och så kommer det att förbli, vi har vårt sätt att hantera saker och vi står som enad front, sen vad alla andra tycker är deras ensak och det kommer inte att påverka oss. Vi kommer att fortsätta jobba med barnen och stärka deras självkänsla precis som vi gjort och hoppas på resultat. Det finns så mycket som jag läser  och har läst ang reaktioner och konsekvenser hos/för barn som är intressant, jag kommer att fortsätta läsa och gräva djupare, vi får se var vi hamnar. Det känns bra att barnen anförtror sig åt mig iaf och det är jätteskönt att vi har roligt tillsammans. Sen vad L tror och tänker är en annan sak, hon måste uu växa upp och börja ta ansvar för sina egna känslor så hon kan börja guida sina barn i det samma. Jag tycker det är så synd att det inte händer något på den punkten.

Barnen är våra jämlikar inte våra ägodelar.

Det är få händelser i familjelivet som kan utlösa så primitiva och destruktiva känslor och så mycket motbjudande beteenden som en skilsmässa – och här härskar det verkligen jämlikhet mellan könen! Hur klarar man att hålla relationen på en respektfull nivå vid en smärtsamt separation?

Vid en separation handlar nästan allt om minst en av parterna är i stånd att skilja mellan moral och psykologi. Oavsett om den utlösande faktorn för skilsmässan var otrohet eller att kärleken tog slut och oavsett om den kommer som en blixt från klar himmel eller efter månader eller år av krigande, är en sak klar: i ett parförhållande är båda alltid lika ansvariga för det som sker och för det som inte sker. Även om den ena parten kanske uppför sig under vanlig moralisk standard gör det inte den andre mindre medansvarig. Det gör henne/honom kanske mindre moralisk skyldig, men inte mindre ansvarig.

Dynamiken i livets många kriser har vanligtvis ingen relation till varken rätt eller moral och därför är spelreglerna helt andra.

”Det var han som började”
Varför håller jag denna ”lektion”? För att den ena eller båda parter i en dramatisk skilsmässa ofta använder just moralen som bränsle till och ursäkt för det egna destruktiva beteendet. Undantagsvis sin egen, men oftare den andre partens, brist på moral. Det är samma sätt som tvååringen i sandlådan säger: ”Det var han som började” för att rättfärdiga sina egna handlingar.

Att två vuxna människor uppför sig barnsligt på detta sätt ska man inte bli förvånad över. Det är inte någon lag på att vara mentalt och psykologiskt vuxen innan man bildar familj, och det är som bekant inte heller någon förutsättning för att bli förälder.

Det är inte något moraliskt fel i att vara barnslig. Det är bara ett mänskligt utvecklingssteg som vi var och en måste ta ansvar för – oavsett om det finns någon bra förklaring till det i vår barndom eller inte.

Vem ”vinner”?
Rent statistiskt är det dessvärre så att den mest primitiva/omogna parten ofta ”vinner” i början – får omgivningens moraliska stöd, får barnet, mer uppbackning från myndigheter och så vidare. Det förfärliga är att denna början i värsta fall kan vara i flera år och medför en rad val mellan pest eller kolera, innan det riktiga valet inte längre är en valmöjlighet.

På lång sikt är det lyckligtvis så att den part som klarar att förhålla sig till den andre och gemensamma barn med personlig och moralisk integritet för det mesta ”vinner”.

Eftersom riktigt svåra skilsmässor (cirka 1 av 5) har så stort mänskligt, hälsomässigt och socialt pris för både barn och vuxna och alla framtida kärleksförhållande är det bra om den ena parten har mod till att träda ut ur offerrollen och försöka bli vuxen på riktigt.

Så blir du ett bra ex:
Sök alltid efter den handling eller de ord som rymmer din personliga och moraliska integritet maximalt. (Prata mycket med någon du litar på för att få hjälp och stöd till detta).

Undvik att söka kortsiktiga strategiska lösningar. Det handlar om att vinna ”kriget” inte bara det enskilda slaget.

Prata aldrig kritiskt, moraliserande eller illa om ditt ex inför dina barn, men berätta gärna för dem hur du upplever ditt förhållande till henne/honom.

Kom ihåg att barnens liv är mycket längre än barndomen. Det är aldrig för sent att etablera en ny relation till dem på dina egna (och deras) premisser. Sörj över det förlorade, men ta inte till hämnd.

Om du inte har en ny, klok partner och/eller några goda vänner, eller om du inte vill belasta dem mer än du redan gjort, bör du söka professionell hjälp. Du är kanske inte nåt långvarigt terapifall, men du har förtjänat en bra, insiktsfull sparringpartner och guide så länge det behövs.

Ofta har vi inte så stort inflytande på hur vårt ex utvecklas, men vi avgör själv i vilken grad hans/hennes uppförande ska få ödelägga vår livskvalitet. Livskvalitet handlar inte om vad som sker i livet utan om hur vi förhåller oss till det som sker

DU GÖR DET SÅ HIMLA BRA BJÖRN!!!!

Behöver jag säga mer?!

Det är trendigt att önska sig en harmonisk familj utan syskon som bråkar, menar Jesper Juul. Han tycker denna önskan är både orimlig och osund. Läs här vad han tänker är normalt och hur du ska förhålla dig när dina barn bråkar och slåss.

När man varit i kontakt med föräldrar genom så många år som jag är det intressant att se hur det nästan går trender i vissa teman. Tills för några år sedan hörde jag sällan föräldrar problematisera syskons inbördes maktkamper och konflikter, och nu händer det nästan hela tiden. Antingen så smittar diskussionen eller så har kravet på harmoni blivit normalt. Eller är det kanske så att aggressivitet hos barn håller på att bli tabu på samma sätt som sexualitet var för 100 år sedan.

Här är några fakta du kan spegla din egen familj i:

Det finns syskonförhållanden som i stort sett alltid är harmoniska, men det handlar om max ett av tio, och särskilt de där det finns större åldersskillnad än fem år mellan barnen.

När man har två eller flera barn, och särskilt om det är pojkar, måste de etablera och återetablera sin inre hierarki varje dag, och ofta flera gånger om dagen. Särskilt mammor ogillar hierarkier men det får dem inte att försvinna.

När två eller fler människor är i samma rum uppstår det inom loppet av kort tid konflikter, som bara handlar om att de har olika önskningar, behov och mål. Det tar som regel 10-12 år för barn att lära sig hur man prioriterar sina konflikter och hur man löser dem utan öppen kamp.

Ju mer föräldrarna blandar sig i barnens konflikter ju längre tid tar det dem att lära sig ta ansvar för dem själv.

Ju fler konflikter syskon får möjlighet att uppleva desto starkare och tätare blir deras relation som stora och vuxna. Det gör dem också mer kompetenta som partner och föräldrar.

Syskon kämpar om och för många intressen. En av de viktigaste är föräldrarnas tid och uppmärksamhet. Och de flesta barn under 8-9 år är omättliga. Ju bättre föräldrarna kan ta hand om sig själva och sina personliga gränser desto lugnare för barnen. Ju mer föräldrarna försöker att möta barnens krav och att fördela allt lika desto värre blir det, för det blir alltid så att den som ropar högst är den som får uppmärksamheten.

Antalet konflikter i en familj är stabilt och ju mindre tid man tillbringar tillsammans desto större blir konfliktfrekvensen.

Förutom de nödvändiga konflikterna mellan syskon finns det också några som man kan klandra föräldrarnas (öppna eller dolda) inbördes konflikter.

Hur hantera konflikterna?
Föräldrarnas tolerans över konflikter handlar inte alltid bara om deras personlighet och generella inställning till livet. Den kan också påverkas av hur många kvadratmeter man bor på, och hur lyhört det är till grannen. Det kan vara möjligt att hålla konfliktnivån nere, men då måste man vara sträng på gränsen till hård, och antalet konflikter i familjen förblir detsamma.

All inblandning i barns konflikter som sker utifrån moraliska grunder (och i en moraliserande ton) skapar på lång sikt fler konflikter än den löser och förhindrar. Det bästa sättet att blanda sig i är att vända sig till den som är mest uppvarvad och fråga: ”Vad är det du vill?” När barnet har svarat säger du: ”Ok, fråga honom nu om du kan få det”. Om svaret är ”ja” är konflikten löst, och om svaret är ”nej” är det något som den andra måste lära sig att leva med (och det kan som bekant ta tid – även för vuxna).

Om man inte står ut med konflikterna så gå ut en sväng eller skicka ut barnen. Båda delar är bättre än att bli en ny deltagare i konflikten, men dessvärre inte alltid möjlig. Alternativet – som ingen tar skada av (!) är att ropa ”SLUT!” i full kraft, och gärna så att fönsterna skakar, men då måste det komma helt från magen och kännas äkta.

Hur hanterar man våld?
Ja, men ska man inte ingripa när den stora slår den lilla? Jo, det kan man, men det hjälper inte att kritisera den store eller kommentera att han är äldst och därför borde vara den mest förnuftiga. Nio av tio gånger beror konflikten på att den lilla överträder den stores gränser och därför ska man hjälpa honom med att tydliggöra sina personliga gränser. Men pass på! Detta hjälper bara om föräldrarna generellt respekterar varandras och barnens personliga gränser. Om inte är de inte trovärdiga.

Jag jobbade en period i USA med grupper av vuxna syskon som ville förbättra sin inbördes relation. Väldigt ofta hörde vi att den yngsta klagade över att föräldrarna hade överbeskyddat dem och på det sättet förhindrat att relationen kunde utvecklas naturligt. En bra påminnelse om att det finns två typer av värme mellan människor: smältvärme och friktionsvärme. Båda är lika varma och lika nödvändiga i alla kärleksförhållanden.

Inte helt fel! Ska jobba nu i natt, fredag och lördag natt också… Jobbar även lördag dag, cash in my pocket! Blir nice det! Alexandra gick hem till en kompis efter skolan och det var ju kul ända tills hon ringer och vill hem en halvtimme tidigare än hon skulle och när jag möter upp henne på vägen berättar hon att den där jäkla jävelungen som alltid är i luven på Alexandra har puttat henne så hon ramlat och slagit huvudet i golvet!! Nu får det vara nog, så jag talade om detta för B när han kom hem och han ska ringa upp flickans föräldrar och prata allvar med dom nu så det blir förändring! Hon får inte bete sig såhär! Dom har nån hirearki (stavning) i skolan där Alexandra tydligen ska vara den här flickans slav och hämta mjölk med mera till henne, hon har flera gånger puttat Alexandra så hon spillt mjölken och sedan talat om för henne att hon ska torka och sen när hon hämtat ett nytt glas vill flickan helt plötsligt inte ha mjölk utan tvingar Alexandra att hämta vatten istället. Hon hinner inte äta och får sitta själv när de andra är klara osv… Såna här historier får jag höra ofta, nästan varje dag när hon kommer från skolan. Det ska inte vara så!! Nu får föräldrarna faktiskt ta tag i det här vare sig Alexandra vill eller inte!

Fan vad barn kan vara elaka! Alexandra vill inte sluta vara med flickan bara för att hon är rädd för att bli ensam… men jag har talat om för henne att det är hennes val, hon måste sätta stopp om hon vill ha förändring, det är ingen annan som kan göra det åt henne. Men att vi står här när hon känner sig mogen för att säga ifrån och att vi då stöttar henne genom det!

Nu ska jag göra mig klar för att dra till affär sen jobb!

Var på möte i skolan idag ang genomgång av Antonios åtgärdsprogram och för att diskutera resurs osv. Mötet Var verkligen kanon! Jag har stålsatt mig i flera veckor för att orka ta tag i det här med att Antonio inte trivs med sin resurs och att han inte vill ha med henne att göra och efter att ha försökt få honom att ge henne en chans i ca 6 mån nu så klarar jag inte av att ignorera min sons känslor. Nu hade jag verkligen tänkt att VI måste lyssna på honom. när jag tar upp detta med lärarna så hade dom exakt samma känsla och till och med kunde resogöra för hur hon triggar igång honom snarare än att lugna ner honom. Hon har inget gehör alls för hur hon ska hantera honom, lyssnar inte och lär sig inte. Detta kom alltså från lärarna!!! Underbart! Hans klassföreståndare kommer nu att vända sig till rektorn och även jag vilket kommer att leda till att hon blir utbytt! Det ska bli så skönt att kunna tala om för Antonio att han slipper henne i fortsättningen! Han kommer bli så glad. Ostället pratas det om en ung kille som arbetat till och från som vikarie i skolan, han har varit en del med Antonio och dom trivs skitbra ihop. Förhopningsvis kommer han att få den anställningen!!! Jag håller verkligen tummarna!!!!

Annars har jag jobbat arslet av mig, har ytterligare 4 nätter att göra denna månad som jag vet om i skrivande stund. Jag ska jobba i helgen även på Matrix! det går bra nu!

OCH!!!!

Min Tindris kommer hem igen!!!!!! Den 2:a Mars ska vi hämta henne på Arlanda och hon stannar hos oss i 5 dagar! Jag är så glad!! Har saknat ihjäl mig efter henne!!!!!! Barnen kommer att hoppa upp och ner av lycka – barnflickan är tillbaka!!! Dock bara för en kort tid för sen bär det av till Australien i drygt ett år men det är ju kul för henne! jag är glad att vu får 5 dagar med henne iaf!

Älskar dig Tindra <3

Varför bygger hon murar mot fel människor? När saker är annorlunda så slukar hon allt med hull och hår, dumma kvinnfolk! Önskar ibland att hon kunde lobotomera sig själv för att slippa alla dessa dilemman.

Om hon skulle släppa taget och bara följa med, försöka hitta sin roll i situationen så skulle ju allt bli bra. Är det så att hon inte vågar för att det kanske blir för bra?

Känslan finns ju inte över huvud taget, eller gör den det? Nej hon känner inte! Kommer den med tiden kanske? Borde hon testa och bara hänga med utan att ha garanti? Det är hon för feg för att göra… Går inte att släppa taget bara sådär!

Planer görs och nya stigar utforskas, vissa val går inte att få ogjorda igen! Dessa saker är helt bestående, hur hon än vrider och vänder på det så vet hon att det inte finns någon återvändo om det inträffar. Hur handskas hon med den känslan då? När det är för sent?

Kommer känslor att växa fram kanske? I så fall blir ju allt bra, men vad händer om det inte blir så? Ska det fortsätta då, som nu, utan förändring, trots att hon väljer att ta steget? Är det friskt?

kanske för att du ska bli irriterad och osäker på mig så jag kan få bli irriterad och osäker på dig utan att det ser ut som mitt fel eller att min rädsla för att saker ska bli för bra lyser igenom…

Min hjärna är duktig på att inte bara spela folk runt omkring mig spratt utan även mig själv, jag ser sällan igenom sådant innan skadan redan är skedd.

Kanske är det så… eller inte…

Kanske jag måste få vara arg eller känna mig orättvist behandlad och instängd för att kunna ta ett steg tillbaka igen utan att behöva ge en utförlig förklaring till mig själv när egentligen kanske alla glasklara anledningar börjar ta slut och jag börjar fundera på hur jag ska kunna motivera denna konstellation även i morgon?

Kanske jag är rädd för att saker börjar bli för bra och jag måste hitta nya fel eller försäkra mig om att alla mina tvivel inte bara är taget ur luften för att skydda mig själv så vi inte tar detta ett steg längre… Jag vet faktiskt inte

Jag ber om ursäkt för att jag reagerade… borde kanske tittat på datumet först innan jag yttrade mig, men det träffade ganska hårt… Dock är jag inte jättesäker på hur hårt längre… Äh det blir bara snurrigt nu…

Tryin to figure it out // Twisted mind

att ingen finns för dig, att du är och förblir ensam

men SER du?

Ser du något alls?

Eller är du för upptagen med att tycka synd om dig själv så din blick är för grumlig för att se oss? Eller mig? Så som jag är och finns?! Precis på det sättet jag lovat att jag ska vara?!

Har du stirrat dig så blind på något du vill ha så ingenting annat spelar någon roll eller någonsin kommer att vara nog för dig?

Kan du inte vara nöjd? Du har det du vill ha men kan inte se… Du har fastnat i ord du vill höra, är kedjad vid löften du vill få

så du ser ingenting

och mitt i allt detta tycker du synd om dig själv och känner dig som ett offer, någon som är ivägen och aldrig kommer att räcka till

sorgligt skulle jag vilja säga…

Det enda som egentligen fattas dig är ett erkännande, men måste du ha något som jag inte kan ge dig – bara för att DU anser att det är den absolut viktigaste detaljen i ett liv?

Jag hatar löften

jag avskyr krav

jag springer så fort jag hör bojorna rassla!

Är det så du vill ha det? Att jag försvinner, bara för att du MÅSTE ha en etikett på mig?

Jag kommer aldrig att bära den etiketten, jag kommer aldrig att lova något mer, jag vill inte känna mig fången eller kvävd…

Det är löftena och kraven som ger mig panik! Utan dom kan jag andas och våga stanna… Men är det så viktigt för dig att kalla mig DIN så kommer vi aldrig att ta oss vidare och slita av offermössan du satt på dig själv! Stackars dig!

Varför är aldrig någon nöjd?!

feels a bit empty

something great is missing

dont know what

but it really matters

i feel

there’s a piece i need to find

somewhere

Måste verkligen göra något, hela jag är ledsen på något konstigt sätt. Det har satt sig i hela hjärtat, precis som om något har hänt eller ska hända, bara det att jag inte har någon aning om vad det är ännu… Det känns så tydligt! Någonting är galet inuti! Hela hjärtat gråter känns som tårarna kommer vilken sekund som helst, behöver bara ta ett djupt andetag, men jag tänker inte göra det. Jag ska sätta på mig masken och gå ut istället, för att skratta!

Jag tar över och gör något konkret som kan leda till något positivt till slut, hoppas jag. Jag kan inte sätta mig ner och trösta för sån är inte jag – jag vet inte hur man gör eller vad man säger, jag kan slå tillbaka , beskydda och vara den starka men inte den känslosamma. Vad min vän behöver just nu är någon som besitter den styrkan jag gör, den envisheten och beslutsamheten, den drivkraften och styrkan som får oss att komma dit vi vill och kan! Det kan jag ge min vän! Men den där kramen, den där blicken och den där ömma förståelsen kan jag inte ge, det tar för mycket av mig. Jag kan få saker att hända rent praktiskt då det är min starka sida men inte känslomässigt för där har jag ingen koll.

Jag kan vara din ryggrad men inte ditt hjärta, min vän – man kan se vad jag gör, man kan ta på det jag är kapabel till och jag hoppas någonstans där inne att just du även kan känna  vad jag gör.