Bara så ni vet alla där ute

Jag och B ska få barn! FÖRMODLIGEN I ÅRSKIFTET DECEMBER/JANUARI

Jag och B har förlovat oss! VI BYTER RINGAR DEN 5:e MAJ 2012

Jag och B gifter oss om ganska precis ett år! DEN 1 APRIL 2013

VARE SIG NI VILL ELLER INTE! DET ÄR VÅRAT BESLUT, DET ÄR VÅRAN GLÄDJE OCH DEN SOM INTE KAN GLÄDJAS MED OSS BEHÖVER HELLER INTE VARA EN DEL AV OSS!

Så är det sagt!

Efter allt jag har gjort så är det NÅGON som njuter av att förstöra detta! Det kommer vi bli två om! Alla ni som tycker det är jobbigt kommer snart att bli varse! Detta är på riktigt och detta är vårat val, ingenting kommer att ändra det och ni som sitter och tycker synd om er själva och jävlas för att ni känner er överkörda kan ju fortsätta med eran självömkan, Finns ingen här som tänker göda er! OKEJ?!

Finner inte ens ord att skriva!

Men den dagen kommer väl inte antar jag… tyvärr så är kvinnor så dumma så dom tror att dom kan älska bort dessa problem och att ”han skulle aldrig göra så mot  mig”, dom vaknar inte förrns det redan är försent och han redan lyckats med sitt dubbelspel alldeles för länge. Håller tummarna för att sanningen kommer fram inom kort och att personen får det han förtjänar! 1000 gånger om!

Usch vad irriterande livet kan vara när man inte kan påverka! Önskar att jag kunde rasera hela hans vardag, hela livet och krossa allt han någonsin drömt om! Men det är inte min fight och ingen jag bryr mig om är inblandad – så jag lämnar dom åt sitt öde! MEN!! Jag tänker stå där och garva läppen av mig när han väl blir dumpad igen! Mina ord kommer att klinga vackert – Told ya! Muahahahaa!

Terapeuterna dessutom är ju helt slut då dom anser att B och L måste lösa sin konflikt innan jag kan blandas in – men alltså det är ju JAG som är konflikten! Hur ska dom då lösa problemet när det är jag som är problemet? Usch vad jag går och irriterar mig på allt det här, allt som blivit sagt och allt hon gjort! Innan jag kom in i bilden så hade B och L inga problem att samarbeta – det är hon som börjat tjafsa sen jag dök upp, det har inte varit annat än tjafs på henne! Ser hon inte sig själv alls???

Dessutom påstår hon att vi skulle se henne som roten till allt ont – men vad har vi egentligen gjort henne? Vad exakt har vi sagt till henne? Eller om henne? Vi har fan inte gjort annat än försökt samarbeta och fått skit kastat i ansiktet gång på gång. Hon blev min vän på facebook förut och kommenterade mina statusar med elaka glirningar, kom med ”osynliga” påhopp, saker som egentligen inte går att ta på men som påverkar mig – jag tog bort henne efter ett tag för jag kände att hon inte ska få hålla på som hon gör. Bråka, tjafsa och ha kontroll – ifrågasätta och gapa på B för saker som kanske inte ens rör henne, där hon drar egna slutsatser. Jag har ALDRIG skrivit något till henne som är nedlåtande eller ifrågasättande annat än när jag ringde upp henne och var fly förbannad pga sättet hon använt mina barn på mot B och mig! DÅ är det fan befogat! Och då tog jag det direkt med henne!

Hon sitter fortfarande och ältar skit när vi försökt gång på gång att förklara och trygga henne – men hon har fan ingen rätt att kaga eller ens någon grund till att vara orolig för sina barn när dom är här! Det borde vara tvärt om – VI som ska vara oroliga över när dom är där och hur dom mår! Varenda jävla gång barnen kommer därifrån har dom ont i magen, hela veckorna här har dom inget magont alls. Dom ber om hjälp med läxor osv, vilket dom uttryckligen inte får hjälp med hemma för dom inte ska störa sin mamma osv… Det är en jävla massa saker som jag funderar på! Dom är inte oroliga för fem öre här hemma  längre, visst klart det var lite i början med magen osv men det har gått över helt och hållet. Vi har våra rutiner nu och dom vet vad dom har för frihet och ansvar. Hon påstår att barnen inte har det bra här, hon vet inte vad hon snackar om! Dom är trygga här om något!

Vi får se nu hur det går när dom  börjar skolan igen och hur det funkar. Jag och B ska göra lite ändringar här hemma när det gäller skolan för B:s barn – tänker inte skriva här exakt vad det gäller eftersom hon läser min blogg och hon inte behöver ha kontroll och veta allt.

Dessutom har det fallit sig så bra att det är samma personer som ska hålla i utredningen som höll i den anmälan som skolan gjorde mot L för flera år sen, det betyder att dom vet att problemet funnits tidigare innan vi ens kom med i bilden och det känns så jäkla bra! Dom är redan insatta och vi kan med lugn och ro bara bevisa att barnen har det bra här och att samarbetet med skolan funkar!

Fan vad bra saker ska bli!

kanske för att du ska bli irriterad och osäker på mig så jag kan få bli irriterad och osäker på dig utan att det ser ut som mitt fel eller att min rädsla för att saker ska bli för bra lyser igenom…

Min hjärna är duktig på att inte bara spela folk runt omkring mig spratt utan även mig själv, jag ser sällan igenom sådant innan skadan redan är skedd.

Kanske är det så… eller inte…

Kanske jag måste få vara arg eller känna mig orättvist behandlad och instängd för att kunna ta ett steg tillbaka igen utan att behöva ge en utförlig förklaring till mig själv när egentligen kanske alla glasklara anledningar börjar ta slut och jag börjar fundera på hur jag ska kunna motivera denna konstellation även i morgon?

Kanske jag är rädd för att saker börjar bli för bra och jag måste hitta nya fel eller försäkra mig om att alla mina tvivel inte bara är taget ur luften för att skydda mig själv så vi inte tar detta ett steg längre… Jag vet faktiskt inte

Jag ber om ursäkt för att jag reagerade… borde kanske tittat på datumet först innan jag yttrade mig, men det träffade ganska hårt… Dock är jag inte jättesäker på hur hårt längre… Äh det blir bara snurrigt nu…

Tryin to figure it out // Twisted mind

Är det så att vi kvinnor ibland måste få bli förbannade helt enkelt!

Ja just det… humörssvågningar kallas det… Jävla påfund det där alltså!

För om jag gör det så kan det bli verklighet…

Jag är trött men inte avslappnad… behöver verkligen arbeta på diciplinen! Känns som jag väntar på något men jag vet inte vad. Det är tröttsamt att vänta, eller vad det nu är jag gör.

Ska kliva upp i morgon, jobba och låta tiden gå, ännu en dag i livet avklarad sen. Vill något men jag vet inte vad.

Finns något inuti mig som längtar efter något, men jag vet fortfarande inte vad? Rastlös skulle man kunna kalla mig. Rastlös och missnöjd – inte med livet eller situationen jag befinner mig i men ändå på något sätt missnöjd. Men jag vet inte med vad.

Det är bara en känsla jag går runt med. En känsla utan att kunna sätta fingret på exakt vad det är jag känner. Jag bara känner något odefinierat. Något som stör mig.

Men det går väl över.

Det finns något outtalat i mig, något jag inte kan beskriva. Något jag aldrig kommer att erkänna för någon annan eller för mig själv. Det är bara tankar, snurriga förvirrade ospecificerade tankar eller känslor som inte går att tyda eller sätta ord på. Lösningen är väl att släppa det men ju mer jag försöker desto mer intensiva blir dom.

Eller snurrigare… mer förvirrade…

Jag är upptagen med ingenting!

Upp vs Ner

In vs Ut

Jag vs Världen

Vad händer sen?

Jag vinner

alltid…

För allt vänder…

alltid…

igen…

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Hur ska jag kunna finnas för dig när jag inte ens klarar av att du tar i mig? Jag fixar inte att vara i närheten, kramas och tycka synd om eller stötta. Jag blir bara irriterad, vill fly och slippa sitta där. Har lust att dunka dig i ryggen och säga ”gaska upp dig det blir bättre” men det är ju inte vad du behöver just nu. Jag vill inte verka känslokall men det är just vad jag är. Klarar inte av att visa känslor alls just nu.

Vill bara ha min mask, jobba och vara glad ju. Jag kan inte hantera min egen sorg, hur ska jag hantera din? Jag har haft svårt att visa känslor över huvud taget senaste åren, jag kan inte. Det är för mycket runt omkring hela tiden. Om du tar dig en funderare på vad som faktiskt hänt de senaste åren i mitt liv så kommer du nog att förstå varför jag stänger allt och alla ute. Menar inte att vara egoistisk nu även om det låter så men jag har stängt av helt.

Det praktiska är det enda som ger mig något. Kanske jag har utvecklat någon form av diagnos, jag vet inte, men att ställa upp känslomässigt på någon annan, spelar ingen roll vem det är, tar alldeles för mycket. Jag KAN inte! Jag vet inte hur man gör. Helst av allt så vill jag bara umgås med människor som inte vet hur man visar känslor. Människor som bara är glada och inte har ett bekymmer i världen. Så trivs jag! Det finns inget annat.

Hur ska jag? Jag kan ju inte öppna mig alls! Hakuna matata! På ett väldigt elakt sätt antar jag…

Det är fantasin, inte verkligheten. Jag använder det för att fly då och då när jag behöver. Kanske är det just det som hindrar mig? Det kan vara så, jag längtar, vill ta ljuset och äga det! Men det kan inte ägas, kanske är det därför jag älskar det så högt, uppskattar och tar vara på det så mycket? För att jag får vara fri. Kanske känner jag mig trygg när jag vet att jag aldrig kommer att bli bunden. Eller är det längtan, kampen och utmaningen som lockar mig? Att få äga.

Jag vill alltid ha det nära och tillgängligt  därför hindras jag i allt annat, eller?! Om jag ska kunna ha detta tillgängligt så måste jag själv vara tillgänglig och det betyder att jag aldrig mer kan låsa mig? Låsa, jag vill inte vara låst!

Kan det vara därför jag inte klarar av att stanna upp någonstans och finna min plats? Men ljuset är viktigt för mig, jag vill vara i, med, på och under, jag vill bli slukad! Omfamna mig! Sluka mig! Fyll mig! För evigt! Ta mig bara!

Kanske jag vill att det ska vara verklighet?

Det finns inget att klaga på, jag tänker inte göra någon reklamation på den här tiden! Men allt har ett slut, trots det står vi ju kvar, vi ska inte försvinna, vi ska bara inte vara för varandra… Jo finnas för varann och göra allt sånt som vänner gör! Såklart!

Men allt det andra, det är inte vi. Jag är ledsen för att jag drog med dig ner i hålet, hoppas du tar dig upp igen. Kan jag hjälpa dig så ska jag.

Jag vill något annat.

Det kommer aldrig att vara enkelt! Livet är inte enkelt, den som sa det ska ha ett pannskott! Luras på det där viset! Fy!

Vardagen är komplicerad för att vi gör den komplicerad eller? Men är det verkligen var och en som är orsaken till att det dyker upp nya saker hela tiden? Så kan det väl ändå inte vara… Eller? Är jag orsaken till att allt är galet? Nej tack, den ryggsäcken vill jag inte ta på mig!

Jag omyndigförklarar mig själv och frånsäger mig allt ansvar från och med nu! Jag ensam kan inte beskyllas för något alls! Jag är oskyldig som ett barn, så det så! Sköt ert, sköt mitt, jag sköter ingenting!

Hela sommaren och början på hösten har varit jobbig, för jobbig… Jag har tagit beslut som mer eller mindre just nu bara känns som fel, jag hoppas det inte är så. Allt jag gör får oanade konsekvenser eller leder till fruktansvärt svårtlösta situationer, varenda handling känns som det skapar en miljon konflikter och bara komplicerar allt mer och mer. Saker har hänt som gjort allt svårare hela tiden, vi har inte fått andas en sekund sen i Juni! NU FÅR DET FAKTISKT VARA NOG!!!

Sen inser jag att jag har nog fan inte andats en sekund i mitt liv! Lever jag ens? Självömkan kallas det! Jag kommer nog aldrig till himlen! Och jag hatar min sjukdom!

Inser under tiden jag skriver detta att jag måste börja äta medicin igen… annars går det åt helvete!

Är du så snål? Kan du inte ens tömma en pytteliten del av dig själv så han kan få känna sig lite uppskattad?

Varför så rädd för att ge en del av dig själv? Du kommer inte ta slut, du finns kvar även om du skulle öppna dig lite och dela med dig av det där fina som finns inuti, för det är faktiskt fint, du är fin någonstans där inne… (Kanske…)

Du slutar inte existera för att du låter någon annan se en liten del av dig! Det fina inuti dig är du, det är ditt och kommer aldrig lämna dig. (Det skulle kunna vara så…)

Du kan väl åtminstone säga något fint till honom? Något som gör honom glad… Eller?!

Men nej, hon är tyst. Som vanligt. Ögonen är tårögda och hon sluter sig ännu mer. Hon är värdelös, kommer alltid vara. Och livrädd. Hon, den där som alltid hittar sätt att slå på sig själv.

Men fortsätt slå då! Du, du vidriga! Du är vidrig!

För att huvudet är för fullt så jag inte orkar.

För att jag inte får plats för mer engagemang.

För att jag bara gör det allra viktigaste.

Det finns inget över att ge, finns inget mer av mig.

Jag orkar inte som det ser ut nu.

Kanske att det ger sig snart, kanske jag kommer igen, då kanske jag har något över för dig… Förlåt mig!

Frågor jag ställer mig dagligen är:

Gör jag rätt eller fel? Skulle jag gjort annorlunda? Vill jag det här? Kommer jag att kunna stå för det här nu? Känner jag verkligen såhär? Känner jag likadant i morgon? Kommer det hålla den här gången? Trivs jag här? Vart i livet befinner jag mig? Blir allt bra nu? Duger jag? Kommer jag ändra mig i morgon igen? Blir jag rädd och flyr till slut eller stannar jag? Duger han? Gör jag det här för att jag känner så eller har jag bara inbillat mig att det är rätt för tillfället? Kommer jag att vakna i morgon och inse att allt bara var en lögn?

Det är så fruktansvärt jobbigt! Jag kan liksom aldrig slappna av… Oroar mig för att allt ska bli fel hela tiden, när ska jag VETA något?! Jag blir frustrerad,  fruktansvärt frustrerad, på mig själv och mitt sätt att aldrig veta riktigt säkert vad jag vill – det är som en slöja av fruktansvärd beslutsångest som hela tiden ligger över mig, den lämnar mig aldrig ifred!

Hur vet man saker?

Jag kan räkna ut och veta hur mycket pengar jag har att röra mig med varje månad, jag vet att jag älskar mina barn och aldrig kommer lämna deras sida, jag vet att min familj alltid kommer att finnas där och jag vet att vi alla ska dö en dag… Men mycket mer än så vet jag faktiskt inte och det stör mig!

JAG VILL VETA ALLT!

Helst av allt ha svaret på hela meningen med livet! Se alt i förväg och aldrig bli överraskad, inte ens glatt för jag kanske inte tycker det är bra senare ändå… Jag vill veta 100% vad alla beslut leder till!

Varför litar jag inte på mig själv?

Varför ha en massa livlinor – detta är väl inget spel? Vem vill bli miljonär-realityshow – life is one big show som redan bestäms av någon som drar i trådarna… eller?

Varför bry sig om vad som händer i morgon när det egentligen bara är vi som kan bestämma hur vi vill att det ska se ut?

Varför vänta? Vad ska vi vänta på? Vad är vi rädda för?

Kör ba, kör! Det är ju vi som lägger pusslet och därmed endast vi som kan avgöra vilka vägar vi ska ta – snirkelstigen där ———> eller raka vägen där ——–> för att till slut ändå nå samma mål?

- It’s your call!

- I’m all-in!