Lite trist att D tar det så hårt bara, men han är 15 år gammal och måste kunna komma ner och prata med oss och vara tillräckligt stor för att lösa det här eller åtminstone ge sig själv chansen att få svar på frågor eller få ur sig sånt han bär på, det här är inget straff liksom, fattar verkligen inte vad som hänt. Att inte L kör ner honom och sätter honom på en stol här så han lär sig ta tag i saker istället för att gömma sig och fortsätta bära på allt som ger honom orolig magen med mera?! Det hade legat i mitt intresse att mina grabbar hade löst en sån här sak med sin pappa om något sådant kommit upp! Min och B:s största fråga är ju vad L har sagt till honom egentligen!

Jaja, vi har inte så höga förhoppningar eftersom hon inte fattar själv att man måste ta tag i saker om man vill lösa något eller ha förändring…

Gifter oss gör vi iaf!

Eller så är det helt enkelt bara så att han är en bortskämd, ouppfostrad skitunge som inte kan vara glad för någon annans skull. Är det så att han nu har fått någon annan som köper grejer till honom så han inte behöver oss längre eller är det så att mamman sitter och pratar hej vilt med honom närvarande om hur jävligt allt är så barnen får dåligt samvete och anser att vi är orsaken till hennes olycka? Något av alternativen är det ju helt klart!

Är det nu så att vi ska räkna bort honom från all vår planering? Blir det inga semestrar med en hel familj? Hur tänker han gå vidare med detta? Tänker han skylla mig för sin mammas dåliga mående resten av livet eller tänker han komma till insikt? Något har hänt, helt klart! Det vände på en natt och nu pratar han inte med oss över huvud taget! Vi får väl se… Det är han som ställer sig utanför och eftersom B inte är hans biologiska pappa har vi inga rättigheter så vi får helt enkelt sitta och titta på medan han tar en massa dumma beslut under påverkan av sin mor.

Men en sak är säker iaf och det är att om hon ringer i morgon och säger att småbarnen inte vill komma så åker vi dit ed polisen och hämtar dom! Om det är så hon vill ha det! Hon har jävlats nog med oss nu! Hon har gått alldeles för långt. Det ska bli jävligt intressant hur hon tänker hantera detta! Småbarnen har B rätt till och hon kan inte göra något åt saken men det är sorgligt att vi rent juridiskt inte kan strida för D också! Vi skulle ju gärna kämpa även för honom men vi får inte pga ett rättsystem som är vridet!

Vi skulle vilja visa hur mycket han betyder också men vi har inte rätten… Det är så trist!

Men å andra sidan så är han 15 år gammal och bestämmer en hel del själv och det är faktiskt han som sätter isg utanför. Jag har egentligen sån lust att be honom sätta sig ner och läsa min blogg ända från början så han får den ärliga bilden av vad vi egentligen gjort för dom och hur hans mamma betett sig. Men frågan är om det hjälper ens. Barn är lojala och han kommer väl på om ett par år att det faktiskt bara är han som kan påverka det här. Det är hans beslut, inte vårt!

Man kunde ju önska att han förstod hur älskad han är här. Men men, vi kan fortfarande inte göra något. Jag är nyfiken på hur det blir på söndag!

Mötet började som katastrof och Andzelo ville inte alls, han anser att skolan är värdelös för allt han själv anser att han behöver lära sig är han klar med. Han kan läsa, han kan skriva, han kan räkna – så då tyckte han att han var klar! – Hans fråga var – ”vad kan jag möjligtvis behöva allt annat till?” Han är så jäkla svår att motivera så vi fick helt enkelt kasta sanningen i ansiktet på honom – ”Det råder skolplikt i Sverige och ALLA barn MÅSTE gå till och med 9:an, sen är det ett plus om man vill få jobb sen att även gå gymnasiet”. Det köpte han även om han tyckte svaret var värdelöst!

Det går inte att lura mina barn, ingen av dom för dom går inte på smör. Jag älskar det samtidigt som jag hatar det. Det enda sättet att få mina ungar motiverade eller att tro något man säger är att vara brutalt ärlig i alla situationer. Jag kna inte lura dom, det kan heller ingen annan. Dom är inte dumma! Men skolan är viktig och vi försökte med alla medel få honom att fortsätta läxhjälpen men han har svårt för det

Andzelo: -”läraren gillar inte mig för han skriker på mig och jag HATAR folk som skriker på mig”

Jag: -”jag skulle önska att du gick dit ändå och gjorde det du ska och sen skiter i läraren”

Andzelo: -”ja det kan jag göra, men bara om han slutar höja rösten”

Jag: -”det är bara du som kan prata med honom om vad du känner”

Andzelo: -”ja men han är väl så dum så han fattar ändå inte, han är en sån som inte lyssnar på barn”

Jag: -”okej, du får sitta en timme extra vid datorn varje dag Marie ringer och säger att det har varit en bra dag och varje gång du lämnat in läxan i tid, sen om du vill göra den på läxhjälpen eller inte är upp till dig”

Andzelo: -”låter rättvist”

Såhär ser det ut när jag diskuterar med mina ungar… Jag är glad att jag har barn som tänker själva och som SER folk! Stolt över mina grabbar sopm är för smarta för att luras! Hur jobbigt det än är, för visst fan hade det varit enklare att övertyga och locka dom med morötter…

Bara så ni vet alla där ute

Jag och B ska få barn! FÖRMODLIGEN I ÅRSKIFTET DECEMBER/JANUARI

Jag och B har förlovat oss! VI BYTER RINGAR DEN 5:e MAJ 2012

Jag och B gifter oss om ganska precis ett år! DEN 1 APRIL 2013

VARE SIG NI VILL ELLER INTE! DET ÄR VÅRAT BESLUT, DET ÄR VÅRAN GLÄDJE OCH DEN SOM INTE KAN GLÄDJAS MED OSS BEHÖVER HELLER INTE VARA EN DEL AV OSS!

Så är det sagt!

Efter allt jag har gjort så är det NÅGON som njuter av att förstöra detta! Det kommer vi bli två om! Alla ni som tycker det är jobbigt kommer snart att bli varse! Detta är på riktigt och detta är vårat val, ingenting kommer att ändra det och ni som sitter och tycker synd om er själva och jävlas för att ni känner er överkörda kan ju fortsätta med eran självömkan, Finns ingen här som tänker göda er! OKEJ?!

Sälen över nyår nu och på vår vecka dessutom så vi behöver inte vara nervösa pga exet och hennes bråk. Det enda är ju att vi skulle behöva ha hem barnen redan på lördagkvällen så vi kommer iväg runt kl 6 på morgonen på söndagen. Det går ju liksom inte att boka måndag till lördag bara för att rätta oss efter hennes premisser, hon måste ju vara lite flexibel tänker jag. Det hon gjorde förra året mot barnen och mot oss är ju helt oförsvarbart. Vi hade 3 barn som grät och var jätteledsna när B körde hem dom plus att dom var fruktansvärt besvikna på kryssningen då dom fått sitta i hytten och glott på film samt varit på tipsvandring… Det var det hon tvingade oss åka 100 mil extra för istället för att unna barnen att ha kul.

Fan vad jag önskar ibland att hon bara kunde släppa allt sitt eget och faktiskt se barnen. Det är ju samma sak som när barnen ska härifrån, det är var och varannan gång dom säger att dom vill stanna, dom har till och med börjat gråta vid tillfällen då vi varit tvugna att säga ifrån och tala om för dom hur förkrossad mamma skulle bli om dom inte kom, när hon saknat dom så länge och att dom snart kommer tillbaka och att vi kommer sakna dom precis lika mycket som deras mamma när dom är borta. Tänk om hon kunde göra samma sak för oss?! Hade det hänt där så hade hon ringt direkt och sagt att barnen minsann inte vill komma, att dom är ledsna och hon undrar varför och vad det är som hänt här eftersom dom inte vill komma… Det hade varit hennes direkta reaktion, istället för att motivera dom till att gå. Precis samma sak vi hade önskat att hon gjort när Andzelo fyllde år. Jag hade aldrig tillåtit mina barn att stanna hemma om någon av dom fyllt år och dom var bjudna. Aldrig i livet! Men hon gör det, och hon njuter av det för hon får nån form av bekräftelse – det hon inte förstår är att barnen egentligen vill veta att det är okej att sakna, okej att gå, dom kollar ju av med henne. Hon har ingen aning om hur barnpsykologi funkar. Det är så trist för hon blir tillfredställd när dom egentligen bara vill veta att det är okej för henne. Fruktansvärt själviskt!

Suck, det är mycket irritation från min sida just nu. Inte det jag ska skriva om egentligen men vad är bloggen till för ifall man inte kan skriva vad man känner för stunden. Det som är så synd är att det är så här, när jag tror att vi faktiskt skulle komma jävligt bra överens om hon la ner sitt sätt. Sen vet jag ju att hon läser bloggen också men jag orkar inte ha nån slipad yta bara därför. Jag måste få vara och tänka som jag vill utan förbehåll ändå!

För att återgå till semesterplanerna istället då – jag är verkligen lycklig. Men det är jäkligt mycket utlägg just nu!!! Gaaaah! Har inte hunnit (eller haft råd för den delen heller) med Alexandras ridning, men jag tänker att vi sätter henne på en sommarkurs eller så får hon börja till hösten. Vi kan ju inte göra så mycket. Det är en jäkla massa. Har lagt ut minst 3000kr på kläder och skor till barnen varende månad nu. Och då har inte ens Daniel fått allt det han behöver. Men han hade varit inne i stan på någon affär iaf och kikat så vi får väl lov att lägga undan så han får lite mer att röra sig med. Samtidigt känns det så jäkla dumt också eftersom han har en räkning på 1700kr som han ska betala med sin månadspeng och det verkar ju inte som att han tänkt lägga in något från pengarna han kommer jobba ihop på restaurangen vilket jag kan tycka  är riktigt dåligt. Verkar inte som att någon försökt lägga in ansvar i hans läroplan men men… Han är en tonåring också! Det är som när vi tog upp det där med räkningen och hans moster häver ur sig – ”ja men tänk om det är någon annan som har använt telefonen” Alltså – det skiter väl jag i! Det är Daniels telefon, alltså Daniels ansvar. Om han nu lånar ut telefonen eller lägger undan den så någon annan kan ”sno” den så är det likförbannat hans ansvar – han hade fått stå för det iaf!! Sen får han vara hur sur han än vill! Det är liksom dags att börja lära sig ta ansvar! Oh vad arg jag kan bli på såna idiotiska kommentarer som från hans moster…

Nu är jag ifrån ämnet igen!

Det är dags att lägga upp en veckomeny så storhandlingen inte blir galet dyr och för att vi ska slippa småhandla. Jag måste se över klädinköp och vad barnen egentligen behöver nu. Måste planera och lägga undan så vi har råd att betala lokal, mat och dricka till festen i Maj. Det är en hel del!

Nu ska jag springa på toa och sen sova en stund innan det är dags för jobb!

Men spelar det någon roll egentligen? Vi känner varann sen 30 år tillbaka utan och innan, vi har ju ambitionen att leva med varann resten av livet, finns liksom inga planer på att gå isär. Vi planerar hus, sparande är redan klart. Vi har väl förmodligen bebis på G om allt går som det ska, peppar peppar. Barnen trivs och är glada, dom har godkänt hela grejen, förutom Daniel då som vi inte pratat med ännu, vi får se hur han tar det. Får väl se hur exet tar det också eftersom vi vart tvugna att lägga datumet på hennes vecka, men ett par timmar kan hon väl avvara eftersom hon faktiskt tog barnen den där onsdagen då det var nåt jippo på hennes morbror/farbrors jobb och vi tyckte det var okej. Så hon har ju egentligen inte något att säga.Skit samma, så elak tror jag inte att hon skulle vara. Men iofs vet man ju aldrig eftersom hon kunde tvinga B att köra ner barnen mitt i Sälensemestern trots att hon vetat om allt flera månader tidigare och sen bett sin farsa att boka en jäkla kryssning 3 dagar in i semestern. Så… jag har inte så stora förhoppningar men hoppet är ju också det sista som överger en. (och hon påstår att det inte är MIG hon har problem med)

En annan grej som faktiskt är lite rolig med tanke på vad jag just skrev inom parentes: Hon hade blivit helt galen över att B tillåtit mig att lägga ut bilder på deras barn på bloggen och på facebook när det är okej för både henne. B och hennes vänner att lägga ut bilder hur som helst. (och hon påstår att det inte är MIG hon har problem med) Jäkla tur att B också är vårdnadshavare så han faktiskt har juridisk rätt att tillåta det utan hennes samtycke. Önskar bara att hon hade varit lite mer ödmjuk och kanske en gnutta mer förstående och överseende… men icke… Jag har verkligen inget emot henne, bara hennes sätt och skulle hon en dag acceptera att B faktiskt gått vidare och att jag faktiskt kommer att finnas kvar som en del av barnens liv så skulle vi nog kunna bli riktigt bra vänner. Det gör mig ledsen att hon bråkar och inte unnar barnen att se att hon är glad för deras pappas skull. Men man vet aldrig, det kanske kommer med tiden… (håller tummarna för det)

Men men, nu kom jag ifrån ämnet. Aprilskämt var det jag skulle prata om här. Vi skulle skämta om förlovning, la upp bilder på ringar och allt (som vi för övrigt varit inne och provat i en guldsmedsaffär just endamålet att lura alla) och dom gick på det!! Min mamma värst!! Vi hade inte hjärta att säga till henne att vi bara lurades så vi tänkte till och gjorde slag i saken – vi förlovar oss på riktigt. Nu är datum för den riktiga festen satt och vi har även ambitionen att gifta oss samma dag nästa år. Ganska neat tycker jag. Förlova sig 1:a april och sen gifta sig samma datum året efter. Kan inte bli häftigare. Är nog inte så många som planerar giftemål på skämtdagen.

Ja… de var iaf det jag ville säga, nu kallar John Blund.

(Note to self: Jag måste måste MÅSTE bli bättre på att organisera och hålla koll på vad som ska göras och när, inkluderat ALLT)

Alexandra började redan igår kväll, vill inte till skolan för hon ska minsann inte gå på gympan då dom ska ha övningar som hon inte kan. Jag försökte prata med henne redan igår, men i morse var hon helt hysterisk och började morgonen med att ”jag har ont i handleden, så jag kan inte vara med på gympan”. Men serru den gubben gick inte! Hon har gråtit och sölat och jag fick nästan kasta in henne i hissen för att hon skulle gå, så nu kommer hon förmodligen sent. Men jag ringde till skolan och förklarade läget så dom vet varför. Jag fattar inte hur barnet kanha fått så otroligt dålig självkänsla. Hon säger sig inte kunna någonting, hon är värdelös på allt. Det får en ju att fundera på hur föräldrarna hanterat henne innan – eller stärkt henne förut. Jag fattar inte hur det kommer sig att hon är så vek och mållös. Det är allt! Hon kan ingenting och det är ju förjävligt att hon inte har tron på sig själv. Sorgligt!

Men men vi får se hur det går. Jag ringde och talade om för läraren att hon inte har ont utan att hon bara inte vill vara med, så hon inte går till sjuksyrran eller övertalar någon att hon ska få slippa. Jag försökte förklara att det är jobbigt att göra nya saker, men det är därför man går till skolan – för att man ska lära sig. Det finns ju ingen som kan allt i början. Alla har vi stått där. Men om man inte vågar eller vill lära sig så kommer det ju aldrig att bli bättre. Men hon var riktigt avig idag! Får hoppas det löser sig, hon ska få börja ta mer ansvar här tror jag, vara med och göra saker hon inte normalt gör. Jag tror jag ska börja med att baka något och anavcera det senare så hon börjar känna att det är okej att inte vara bäst hela tiden, att hon får hjälp med det som behövs och att hon får känna att hon lyckas. Ska nog fixa det på torsdag, baka något enkelt som hon ska få göra helt själv, typ en sockerkaka. Sen kan hon få vara med och laga mat. Hon ska få lära sig tvättmaskinen och även fixa med djuren. Hon behöver känna att hon lyckas för att börja våga andra saker lättare utan världens ångest innan!

Måste dra iväg till Torvalla någon dag också. Fan fan fan!!! Det har inte blivit någonting alls, vi får inte vardagen att gå ihop med alla saker som ska fixas, alla som ska hit och dit på olika tider. Man ska hinna med att sitta ner mellan varven också… Åh!

Måste köpa ett nytt test idag också, det jag testade igår vart aldrig avläsligt. Strecket i kontrollrutan dök aldrig upp ooch då har ju testet inte gått riktigt till. Måste varit nåt fel. Jag har aldrig varit med om att det skulle vara nåt knas på sånt innan. Hmm… Kanske var gammalt eller nåt, eller så gjorde jag något galet! Det återstår att se. Spännande och skrämmande! Tar det efter jobbet idag!

Ska ner med syster på Brasserian ikväll, hon åker ju hem till Katrineholm i morgon så vi ska umgås lite. Blir nog nån polare som dyker förbi också. Skönt att få vara för sig själv en stund. Det var visserligen inte så länge sen eftersom vi var på kryss i helgen, men jag menar att vara helt själv både från sambo och barn. Det ska bli skönt! (hur ila det än låter så behöver även jag andas från vardagen helt och hållet ibland)

Aja skit samma, nu ska jag fixa kaffe och väcka syrran sen börjar det bli dags att hoppa i en dusch!

Så nu ska jag sätta lösen på hans användare på datorn så jag övervakar varje minut han sitter där. Ingen läxa – ingen dator, slöter han sig inte i skolan så blir det alltså ingen förmån! Vet inte hur annars man ska göra. Han pratar ju inte med någon alls, han ”skiter i” allt. Skiter i om han får gå om, skiter i ifall jag spärrar datorn (heter det), skiter i vad vi vuxna säger, skiter i om han når målen eller inte, skiter i om han får hjälp eller inte, skiter i allt så att säga… Enligt honom. Men jag har en känsla av att han kommer tänka om inom ett par dagar när han inte kan sitta vid datorn. Det är ändå hans käraste vän! Läraren sa att hela våren har varit kanon och att allt funkat jättebra tills för ett par veckor sen då han mer eller mindre gått tillbaka till det som var i höstas. Hopas nu bara att vi läser detta och han tänker om.

Ungen måste ju vilja någonting?

Har fina Tindra här sen vi hämtade henne i fredags på Arlanda. Hon har fattats mig i 6 månader! Så det är underbart att få ha henne här igen, även om det bara innebär några dagar. Jag har försökt få henne att stanna med alla medel, övertalat henne att Leatherface bor i Australien med alla sina ättlingar som är precis likadana, att hon kommer bli rånmördad eller uppäten av krokodiler men hon vill åka ändå… Då får hon väl göra det tänker jag! Men om Leatherface får tag i henne då åker jag ner och slår honom! Det är en sak som är säker!!!!

Annars så gick mammas 50-årsfest kanonbra, allt var superfint och väldigt lyckat… ända tills alla hade åkt då min bror och morbror började bråka det slutade med att min bror slog handen genom en ruta och skar av allt som gick att förstöra, stora kroppspulsådern t.ex och han ska vara glad att han lever idag! Nu är han ihopsydd, gipsad och ligger på sjukan… Får inte röra en fena på 3 månader minst! Kommer inte att få tillbaka känseln förrns om dryga året… Ja han har ställt till det för sig ännu en gång pga alkoholen…

Jag har idag tagit ett väldigt jobbigt beslut, har sagt upp kontakten för tillfället för jag inte vill vara med och se hur han skadar sig själv, eller hur han dövar sina jobbiga känslor med diverse preparat, väljer att finnas där för honom när ha verkligen vill något med sitt liv igen. Samma sak kommer hända med andra brodern också tyvärr, han sket i vår överenskommelse redan första dagen… Det här funkar inte

Jag väljer iaf att ta avstånd från deras onyktra liv! Jag vill leva mitt liv och fylla det med bra saker… Tror att jag har tagit bra beslut idag, hur jobbiga dom än är!

Andzelo har aldrig med sig kompisar men det är lite så han funkar, det har varit en del här men mycket sällan. Han hade kalas och då kom det flera grabbar och dom hade kul. Andzelo har sitt på datorn liksom, han kommer nog aldrig bli någon jättesocial kille. Tror att han kommer att sitta hemma och ta det lugnt även i tonåren, vilket jag tycker är skönt. Det känns tryggare än att jag ska få jaga honom över halva stan, vilket jag tror att jag kommer få göra med Antonio. Det räcker med en sån unge faktiskt.

Det är dans ikväll igen. Antonio och Tonys tur. Dom trivs verkligen som fiskar. Dom älskar dansen och är jätteduktiga! Andzelo däremot är inte lika pepp, han vill nog inte dansa egentligen. Frågan är ju bara vad han vill göra… Funderar på om han ska få sluta och bestämma sig för något annat. Det skulle nog vara bättre att kanske ta honom till en tae kwon doo -klubb eller judo, karate, någon form av kampsport. Han vill boxas men det tycker jag att han är för liten för ännu. Har en kompis som har en boxningsklubb och säger att han får träna gratis men jag är ändå lite nervös, ska verkligen en kille på 11 år få boxas? Kan dom lära honom något där om hur man beter sig, får ut sina aggressioner och om rätt och fel? Eller är en kampsports klubb bättre i den aspekten?

Ibland när jag märker att barnen börjar sväva iväg mer än vanligt i sina spel, datorer, tänjer på läggtider så dom blir fysiskt påverkade eller det går ut över skolan och det sociala samspelet och då brukar jag tuffa till det lite för dom ett tag. Då förstår dom det men sen går det ett tag och vi slappar ner regler lite vilket jag kan tycka är helt okej. Det funkar för barnen och det funkar för mig/oss. Varför MÅSTE man ha fasta regler och gränser? Här hemma är det mycket personliga gränser vi talar om, har jag ingen lust att bli hoppad på en dag så säger jag det och då måste barnen respektera det – vilket dom gör. Har jag ingen lust att höra spring och gap när jag är trött så ber jag barnen att vara lugna eller hitta ett sätt att ha kul på utan att låta för mycket, vilket alltid funkar. Barnen opponerar sig sällan och jag antar att det är för att vi har en öppen kommunikation, vill dom att jag är tyst eller slutar med något så lyssnar ju även jag på dom, alltså respekterar deras önskan. Det handlar ju om att ge och ta. Självklart blir det duster och tkafs men det är när någon är missnöjd och då tar vi reda på vad som ligger bakom, är det inget speciellt – nej då får dom väl vara griniga, precis som jag kan vara ibland och det måste vi också respektera.

Jag fattar inte varför allt måste vara så inrutat bara för att det är barn – dom är ju lika mycket värda respekten vi ger varann. Alltså vi vuxna. Vad är det egentligen för skillnad? Barn gör som vi gör – inte som vi säger om vi inte lagt grunden för respekt sinsemellan! Om jag respekterar deras vilja så respekterar dom min. Enklare än så kan det inte bli!

Jobbat natten, inte sovit något alls knappt och möte på soc följt av jobb på Matrix i två timmar. Socmötet gick både bra och dåligt. Det blev en hel del sagt och en hel del kom ut. Jag hade svårt att hålla tillbaka en del och det var kanske inte så smart men det skiter jag i. Det är fortfarande jobbigt en del och jag känner att jag behövde få en del sagt och det kändes bra att få ur mig iaf. Började gråta gjorde jag också, jag som aldrig gråter offentligt och väldigt sällan över huvud taget, det berodde på att vi började prata om Antonio och huruvida hans diagnoser skulle påverka B o L:s barn eller inte. Kändes dock väldigt bra att soctanten förstod mig och tog bort oron kring honom. Hon sa det uttryckligen till mig och även till L s¨jag hoppas nu att hon lägger ner sina jvla grejer om honom och går vidare. et känns så jävla lågt att hon fortfarande använder min son som verktyg för att driva sin häxjakt på oss istället för att bara acceptera att läget är som det är.

B har flyttat och så kommer det att förbli, vi har vårt sätt att hantera saker och vi står som enad front, sen vad alla andra tycker är deras ensak och det kommer inte att påverka oss. Vi kommer att fortsätta jobba med barnen och stärka deras självkänsla precis som vi gjort och hoppas på resultat. Det finns så mycket som jag läser  och har läst ang reaktioner och konsekvenser hos/för barn som är intressant, jag kommer att fortsätta läsa och gräva djupare, vi får se var vi hamnar. Det känns bra att barnen anförtror sig åt mig iaf och det är jätteskönt att vi har roligt tillsammans. Sen vad L tror och tänker är en annan sak, hon måste uu växa upp och börja ta ansvar för sina egna känslor så hon kan börja guida sina barn i det samma. Jag tycker det är så synd att det inte händer något på den punkten.

Barnen är våra jämlikar inte våra ägodelar.

Idag är det socmöte, hoppas att det  går bra. Jag ska ta upp det jag missade förra gången med Daniel och även lite om oro jag känner när barnen är hos L som jag missade förra gången.  Det är lätt att glömma saker när man vill ha så mycket sagt på en gång. Vi ska vara där om drugt en halvtimme nu så det börjar bli dags att göra sig iordning.

Shululu

Det är trendigt att önska sig en harmonisk familj utan syskon som bråkar, menar Jesper Juul. Han tycker denna önskan är både orimlig och osund. Läs här vad han tänker är normalt och hur du ska förhålla dig när dina barn bråkar och slåss.

När man varit i kontakt med föräldrar genom så många år som jag är det intressant att se hur det nästan går trender i vissa teman. Tills för några år sedan hörde jag sällan föräldrar problematisera syskons inbördes maktkamper och konflikter, och nu händer det nästan hela tiden. Antingen så smittar diskussionen eller så har kravet på harmoni blivit normalt. Eller är det kanske så att aggressivitet hos barn håller på att bli tabu på samma sätt som sexualitet var för 100 år sedan.

Här är några fakta du kan spegla din egen familj i:

Det finns syskonförhållanden som i stort sett alltid är harmoniska, men det handlar om max ett av tio, och särskilt de där det finns större åldersskillnad än fem år mellan barnen.

När man har två eller flera barn, och särskilt om det är pojkar, måste de etablera och återetablera sin inre hierarki varje dag, och ofta flera gånger om dagen. Särskilt mammor ogillar hierarkier men det får dem inte att försvinna.

När två eller fler människor är i samma rum uppstår det inom loppet av kort tid konflikter, som bara handlar om att de har olika önskningar, behov och mål. Det tar som regel 10-12 år för barn att lära sig hur man prioriterar sina konflikter och hur man löser dem utan öppen kamp.

Ju mer föräldrarna blandar sig i barnens konflikter ju längre tid tar det dem att lära sig ta ansvar för dem själv.

Ju fler konflikter syskon får möjlighet att uppleva desto starkare och tätare blir deras relation som stora och vuxna. Det gör dem också mer kompetenta som partner och föräldrar.

Syskon kämpar om och för många intressen. En av de viktigaste är föräldrarnas tid och uppmärksamhet. Och de flesta barn under 8-9 år är omättliga. Ju bättre föräldrarna kan ta hand om sig själva och sina personliga gränser desto lugnare för barnen. Ju mer föräldrarna försöker att möta barnens krav och att fördela allt lika desto värre blir det, för det blir alltid så att den som ropar högst är den som får uppmärksamheten.

Antalet konflikter i en familj är stabilt och ju mindre tid man tillbringar tillsammans desto större blir konfliktfrekvensen.

Förutom de nödvändiga konflikterna mellan syskon finns det också några som man kan klandra föräldrarnas (öppna eller dolda) inbördes konflikter.

Hur hantera konflikterna?
Föräldrarnas tolerans över konflikter handlar inte alltid bara om deras personlighet och generella inställning till livet. Den kan också påverkas av hur många kvadratmeter man bor på, och hur lyhört det är till grannen. Det kan vara möjligt att hålla konfliktnivån nere, men då måste man vara sträng på gränsen till hård, och antalet konflikter i familjen förblir detsamma.

All inblandning i barns konflikter som sker utifrån moraliska grunder (och i en moraliserande ton) skapar på lång sikt fler konflikter än den löser och förhindrar. Det bästa sättet att blanda sig i är att vända sig till den som är mest uppvarvad och fråga: ”Vad är det du vill?” När barnet har svarat säger du: ”Ok, fråga honom nu om du kan få det”. Om svaret är ”ja” är konflikten löst, och om svaret är ”nej” är det något som den andra måste lära sig att leva med (och det kan som bekant ta tid – även för vuxna).

Om man inte står ut med konflikterna så gå ut en sväng eller skicka ut barnen. Båda delar är bättre än att bli en ny deltagare i konflikten, men dessvärre inte alltid möjlig. Alternativet – som ingen tar skada av (!) är att ropa ”SLUT!” i full kraft, och gärna så att fönsterna skakar, men då måste det komma helt från magen och kännas äkta.

Hur hanterar man våld?
Ja, men ska man inte ingripa när den stora slår den lilla? Jo, det kan man, men det hjälper inte att kritisera den store eller kommentera att han är äldst och därför borde vara den mest förnuftiga. Nio av tio gånger beror konflikten på att den lilla överträder den stores gränser och därför ska man hjälpa honom med att tydliggöra sina personliga gränser. Men pass på! Detta hjälper bara om föräldrarna generellt respekterar varandras och barnens personliga gränser. Om inte är de inte trovärdiga.

Jag jobbade en period i USA med grupper av vuxna syskon som ville förbättra sin inbördes relation. Väldigt ofta hörde vi att den yngsta klagade över att föräldrarna hade överbeskyddat dem och på det sättet förhindrat att relationen kunde utvecklas naturligt. En bra påminnelse om att det finns två typer av värme mellan människor: smältvärme och friktionsvärme. Båda är lika varma och lika nödvändiga i alla kärleksförhållanden.

Så nu blir det till att vara fattig ett tag.

Har spenderat dagen med S och hennes systrar, var över hem dit och checkade in nya lyan och det var skitfint! Såg också på väggen som greken hade byggt – skitbra! Jag ska be honom komma och fixa vår vägg också, den som ska upp i killarnas rum. Han hade fixat väggen samt spacklat, målat hela det rummet plus ett till på bara 2 dagar. Om han får komma hit och mäta och fixa så kan vi dra med honom och handla material och färg så kan allt vara klart i slutet på feb! Det skulle vara underbart! Har nu bestämt att det blir helsvart på båda sidor på väggen. Jag ska köpa nå snygga up light-lampor att sätta upp där istället för att köra grafitti. Kanske hitta nån snygg stor tavla istället, men vi får se… Man vet aldrig vad man hittar på vägen

Veckan har gått snabbt, barnen har åkt hem. Bara Daniel kvar nu, men han blir kvar till tisdag eller onsdag eftersom han inte kom förrns i onsdags hit. Har nu diskuterat och kollat lite ang ridskolan till Alexandra också, jag ska ringa Skutans gård i morgon och prata med dom. Tänker att hon får testa på 2-3 ridtillfällen först innan vi bokar upp något. Medlemsavgift måste man betala i vilket fall och den ligger på 200. Det kostar 125 kr per gång i nybörjarkursen så det kommer att kost en hel del. Om hon ska få börja rida 1 gång i veckan denna termin för att lära sig lite mer och sen kan vi diskutera lite mer om fler ridtillfällen till nästa termin. Jag ska sätta mig ner och räkna lite nu.

Hopp och hej!

Alexandra är ledsen hemma idag, hon var hemma sjuk från skolan och kan därför inte ta hem sin kompis som planerat i helgen. Vi får alltså prata med dom ang en annan helg när alla barnen är här. Hon tycker inte om det men har accepterat det. Konsekvenser. Men det löser sig.

Jag är glad iaf. Glad för att jag klarade av att sätta en gräns och glad för att barnen är här och glad för att mötet gick bra! Nu blir det sova ett par timmar till innan det är mer jobb!