Lite trist att D tar det så hårt bara, men han är 15 år gammal och måste kunna komma ner och prata med oss och vara tillräckligt stor för att lösa det här eller åtminstone ge sig själv chansen att få svar på frågor eller få ur sig sånt han bär på, det här är inget straff liksom, fattar verkligen inte vad som hänt. Att inte L kör ner honom och sätter honom på en stol här så han lär sig ta tag i saker istället för att gömma sig och fortsätta bära på allt som ger honom orolig magen med mera?! Det hade legat i mitt intresse att mina grabbar hade löst en sån här sak med sin pappa om något sådant kommit upp! Min och B:s största fråga är ju vad L har sagt till honom egentligen!

Jaja, vi har inte så höga förhoppningar eftersom hon inte fattar själv att man måste ta tag i saker om man vill lösa något eller ha förändring…

Gifter oss gör vi iaf!

Eller så är det helt enkelt bara så att han är en bortskämd, ouppfostrad skitunge som inte kan vara glad för någon annans skull. Är det så att han nu har fått någon annan som köper grejer till honom så han inte behöver oss längre eller är det så att mamman sitter och pratar hej vilt med honom närvarande om hur jävligt allt är så barnen får dåligt samvete och anser att vi är orsaken till hennes olycka? Något av alternativen är det ju helt klart!

Är det nu så att vi ska räkna bort honom från all vår planering? Blir det inga semestrar med en hel familj? Hur tänker han gå vidare med detta? Tänker han skylla mig för sin mammas dåliga mående resten av livet eller tänker han komma till insikt? Något har hänt, helt klart! Det vände på en natt och nu pratar han inte med oss över huvud taget! Vi får väl se… Det är han som ställer sig utanför och eftersom B inte är hans biologiska pappa har vi inga rättigheter så vi får helt enkelt sitta och titta på medan han tar en massa dumma beslut under påverkan av sin mor.

Men en sak är säker iaf och det är att om hon ringer i morgon och säger att småbarnen inte vill komma så åker vi dit ed polisen och hämtar dom! Om det är så hon vill ha det! Hon har jävlats nog med oss nu! Hon har gått alldeles för långt. Det ska bli jävligt intressant hur hon tänker hantera detta! Småbarnen har B rätt till och hon kan inte göra något åt saken men det är sorgligt att vi rent juridiskt inte kan strida för D också! Vi skulle ju gärna kämpa även för honom men vi får inte pga ett rättsystem som är vridet!

Vi skulle vilja visa hur mycket han betyder också men vi har inte rätten… Det är så trist!

Men å andra sidan så är han 15 år gammal och bestämmer en hel del själv och det är faktiskt han som sätter isg utanför. Jag har egentligen sån lust att be honom sätta sig ner och läsa min blogg ända från början så han får den ärliga bilden av vad vi egentligen gjort för dom och hur hans mamma betett sig. Men frågan är om det hjälper ens. Barn är lojala och han kommer väl på om ett par år att det faktiskt bara är han som kan påverka det här. Det är hans beslut, inte vårt!

Man kunde ju önska att han förstod hur älskad han är här. Men men, vi kan fortfarande inte göra något. Jag är nyfiken på hur det blir på söndag!

Bara så ni vet alla där ute

Jag och B ska få barn! FÖRMODLIGEN I ÅRSKIFTET DECEMBER/JANUARI

Jag och B har förlovat oss! VI BYTER RINGAR DEN 5:e MAJ 2012

Jag och B gifter oss om ganska precis ett år! DEN 1 APRIL 2013

VARE SIG NI VILL ELLER INTE! DET ÄR VÅRAT BESLUT, DET ÄR VÅRAN GLÄDJE OCH DEN SOM INTE KAN GLÄDJAS MED OSS BEHÖVER HELLER INTE VARA EN DEL AV OSS!

Så är det sagt!

Efter allt jag har gjort så är det NÅGON som njuter av att förstöra detta! Det kommer vi bli två om! Alla ni som tycker det är jobbigt kommer snart att bli varse! Detta är på riktigt och detta är vårat val, ingenting kommer att ändra det och ni som sitter och tycker synd om er själva och jävlas för att ni känner er överkörda kan ju fortsätta med eran självömkan, Finns ingen här som tänker göda er! OKEJ?!

Sälen över nyår nu och på vår vecka dessutom så vi behöver inte vara nervösa pga exet och hennes bråk. Det enda är ju att vi skulle behöva ha hem barnen redan på lördagkvällen så vi kommer iväg runt kl 6 på morgonen på söndagen. Det går ju liksom inte att boka måndag till lördag bara för att rätta oss efter hennes premisser, hon måste ju vara lite flexibel tänker jag. Det hon gjorde förra året mot barnen och mot oss är ju helt oförsvarbart. Vi hade 3 barn som grät och var jätteledsna när B körde hem dom plus att dom var fruktansvärt besvikna på kryssningen då dom fått sitta i hytten och glott på film samt varit på tipsvandring… Det var det hon tvingade oss åka 100 mil extra för istället för att unna barnen att ha kul.

Fan vad jag önskar ibland att hon bara kunde släppa allt sitt eget och faktiskt se barnen. Det är ju samma sak som när barnen ska härifrån, det är var och varannan gång dom säger att dom vill stanna, dom har till och med börjat gråta vid tillfällen då vi varit tvugna att säga ifrån och tala om för dom hur förkrossad mamma skulle bli om dom inte kom, när hon saknat dom så länge och att dom snart kommer tillbaka och att vi kommer sakna dom precis lika mycket som deras mamma när dom är borta. Tänk om hon kunde göra samma sak för oss?! Hade det hänt där så hade hon ringt direkt och sagt att barnen minsann inte vill komma, att dom är ledsna och hon undrar varför och vad det är som hänt här eftersom dom inte vill komma… Det hade varit hennes direkta reaktion, istället för att motivera dom till att gå. Precis samma sak vi hade önskat att hon gjort när Andzelo fyllde år. Jag hade aldrig tillåtit mina barn att stanna hemma om någon av dom fyllt år och dom var bjudna. Aldrig i livet! Men hon gör det, och hon njuter av det för hon får nån form av bekräftelse – det hon inte förstår är att barnen egentligen vill veta att det är okej att sakna, okej att gå, dom kollar ju av med henne. Hon har ingen aning om hur barnpsykologi funkar. Det är så trist för hon blir tillfredställd när dom egentligen bara vill veta att det är okej för henne. Fruktansvärt själviskt!

Suck, det är mycket irritation från min sida just nu. Inte det jag ska skriva om egentligen men vad är bloggen till för ifall man inte kan skriva vad man känner för stunden. Det som är så synd är att det är så här, när jag tror att vi faktiskt skulle komma jävligt bra överens om hon la ner sitt sätt. Sen vet jag ju att hon läser bloggen också men jag orkar inte ha nån slipad yta bara därför. Jag måste få vara och tänka som jag vill utan förbehåll ändå!

För att återgå till semesterplanerna istället då – jag är verkligen lycklig. Men det är jäkligt mycket utlägg just nu!!! Gaaaah! Har inte hunnit (eller haft råd för den delen heller) med Alexandras ridning, men jag tänker att vi sätter henne på en sommarkurs eller så får hon börja till hösten. Vi kan ju inte göra så mycket. Det är en jäkla massa. Har lagt ut minst 3000kr på kläder och skor till barnen varende månad nu. Och då har inte ens Daniel fått allt det han behöver. Men han hade varit inne i stan på någon affär iaf och kikat så vi får väl lov att lägga undan så han får lite mer att röra sig med. Samtidigt känns det så jäkla dumt också eftersom han har en räkning på 1700kr som han ska betala med sin månadspeng och det verkar ju inte som att han tänkt lägga in något från pengarna han kommer jobba ihop på restaurangen vilket jag kan tycka  är riktigt dåligt. Verkar inte som att någon försökt lägga in ansvar i hans läroplan men men… Han är en tonåring också! Det är som när vi tog upp det där med räkningen och hans moster häver ur sig – ”ja men tänk om det är någon annan som har använt telefonen” Alltså – det skiter väl jag i! Det är Daniels telefon, alltså Daniels ansvar. Om han nu lånar ut telefonen eller lägger undan den så någon annan kan ”sno” den så är det likförbannat hans ansvar – han hade fått stå för det iaf!! Sen får han vara hur sur han än vill! Det är liksom dags att börja lära sig ta ansvar! Oh vad arg jag kan bli på såna idiotiska kommentarer som från hans moster…

Nu är jag ifrån ämnet igen!

Det är dags att lägga upp en veckomeny så storhandlingen inte blir galet dyr och för att vi ska slippa småhandla. Jag måste se över klädinköp och vad barnen egentligen behöver nu. Måste planera och lägga undan så vi har råd att betala lokal, mat och dricka till festen i Maj. Det är en hel del!

Nu ska jag springa på toa och sen sova en stund innan det är dags för jobb!

Men spelar det någon roll egentligen? Vi känner varann sen 30 år tillbaka utan och innan, vi har ju ambitionen att leva med varann resten av livet, finns liksom inga planer på att gå isär. Vi planerar hus, sparande är redan klart. Vi har väl förmodligen bebis på G om allt går som det ska, peppar peppar. Barnen trivs och är glada, dom har godkänt hela grejen, förutom Daniel då som vi inte pratat med ännu, vi får se hur han tar det. Får väl se hur exet tar det också eftersom vi vart tvugna att lägga datumet på hennes vecka, men ett par timmar kan hon väl avvara eftersom hon faktiskt tog barnen den där onsdagen då det var nåt jippo på hennes morbror/farbrors jobb och vi tyckte det var okej. Så hon har ju egentligen inte något att säga.Skit samma, så elak tror jag inte att hon skulle vara. Men iofs vet man ju aldrig eftersom hon kunde tvinga B att köra ner barnen mitt i Sälensemestern trots att hon vetat om allt flera månader tidigare och sen bett sin farsa att boka en jäkla kryssning 3 dagar in i semestern. Så… jag har inte så stora förhoppningar men hoppet är ju också det sista som överger en. (och hon påstår att det inte är MIG hon har problem med)

En annan grej som faktiskt är lite rolig med tanke på vad jag just skrev inom parentes: Hon hade blivit helt galen över att B tillåtit mig att lägga ut bilder på deras barn på bloggen och på facebook när det är okej för både henne. B och hennes vänner att lägga ut bilder hur som helst. (och hon påstår att det inte är MIG hon har problem med) Jäkla tur att B också är vårdnadshavare så han faktiskt har juridisk rätt att tillåta det utan hennes samtycke. Önskar bara att hon hade varit lite mer ödmjuk och kanske en gnutta mer förstående och överseende… men icke… Jag har verkligen inget emot henne, bara hennes sätt och skulle hon en dag acceptera att B faktiskt gått vidare och att jag faktiskt kommer att finnas kvar som en del av barnens liv så skulle vi nog kunna bli riktigt bra vänner. Det gör mig ledsen att hon bråkar och inte unnar barnen att se att hon är glad för deras pappas skull. Men man vet aldrig, det kanske kommer med tiden… (håller tummarna för det)

Men men, nu kom jag ifrån ämnet. Aprilskämt var det jag skulle prata om här. Vi skulle skämta om förlovning, la upp bilder på ringar och allt (som vi för övrigt varit inne och provat i en guldsmedsaffär just endamålet att lura alla) och dom gick på det!! Min mamma värst!! Vi hade inte hjärta att säga till henne att vi bara lurades så vi tänkte till och gjorde slag i saken – vi förlovar oss på riktigt. Nu är datum för den riktiga festen satt och vi har även ambitionen att gifta oss samma dag nästa år. Ganska neat tycker jag. Förlova sig 1:a april och sen gifta sig samma datum året efter. Kan inte bli häftigare. Är nog inte så många som planerar giftemål på skämtdagen.

Ja… de var iaf det jag ville säga, nu kallar John Blund.

(Note to self: Jag måste måste MÅSTE bli bättre på att organisera och hålla koll på vad som ska göras och när, inkluderat ALLT)

Daniel frågade mig vad dom ville och skulle fråga osv så jag förklarade att det inte var någon fara alls, att dom bara kommer att fråga hur dom har det hos oss och huruvida dom trivs osv, så han är inte nervös längre. Det känns skönt iaf så slipper han fundera mer på det!

Fy för att behöva utsätta barnen för såna här saker, att dom inte bara kan lämna det åt sidan, vad egentligen är dom oroliga för – det vet vi fortfarande inte, får liksom inga raka svar. Vad finns det att ta på egentligen? Tycker det är så synd om barnen – dom pratar om att vi ska lyfta ansvaret från barnen och att dom inte ska försättas i situationer där dom tvingas välja förälder osv – men vad exakt räknas det här som? Dom blir ju utsatta för att redogöra för dom om dom trivs, hur dom har det hos oss. Hoppas att soc frågar hur dom har det hos mamma också. B vill följa med och lämna barnen och försäkra sig om att dom inte är oroliga eller nervösa.

Jobbat natten, inte sovit något alls knappt och möte på soc följt av jobb på Matrix i två timmar. Socmötet gick både bra och dåligt. Det blev en hel del sagt och en hel del kom ut. Jag hade svårt att hålla tillbaka en del och det var kanske inte så smart men det skiter jag i. Det är fortfarande jobbigt en del och jag känner att jag behövde få en del sagt och det kändes bra att få ur mig iaf. Började gråta gjorde jag också, jag som aldrig gråter offentligt och väldigt sällan över huvud taget, det berodde på att vi började prata om Antonio och huruvida hans diagnoser skulle påverka B o L:s barn eller inte. Kändes dock väldigt bra att soctanten förstod mig och tog bort oron kring honom. Hon sa det uttryckligen till mig och även till L s¨jag hoppas nu att hon lägger ner sina jvla grejer om honom och går vidare. et känns så jävla lågt att hon fortfarande använder min son som verktyg för att driva sin häxjakt på oss istället för att bara acceptera att läget är som det är.

B har flyttat och så kommer det att förbli, vi har vårt sätt att hantera saker och vi står som enad front, sen vad alla andra tycker är deras ensak och det kommer inte att påverka oss. Vi kommer att fortsätta jobba med barnen och stärka deras självkänsla precis som vi gjort och hoppas på resultat. Det finns så mycket som jag läser  och har läst ang reaktioner och konsekvenser hos/för barn som är intressant, jag kommer att fortsätta läsa och gräva djupare, vi får se var vi hamnar. Det känns bra att barnen anförtror sig åt mig iaf och det är jätteskönt att vi har roligt tillsammans. Sen vad L tror och tänker är en annan sak, hon måste uu växa upp och börja ta ansvar för sina egna känslor så hon kan börja guida sina barn i det samma. Jag tycker det är så synd att det inte händer något på den punkten.

Barnen är våra jämlikar inte våra ägodelar.

Idag är det socmöte, hoppas att det  går bra. Jag ska ta upp det jag missade förra gången med Daniel och även lite om oro jag känner när barnen är hos L som jag missade förra gången.  Det är lätt att glömma saker när man vill ha så mycket sagt på en gång. Vi ska vara där om drugt en halvtimme nu så det börjar bli dags att göra sig iordning.

Shululu

Det är få händelser i familjelivet som kan utlösa så primitiva och destruktiva känslor och så mycket motbjudande beteenden som en skilsmässa – och här härskar det verkligen jämlikhet mellan könen! Hur klarar man att hålla relationen på en respektfull nivå vid en smärtsamt separation?

Vid en separation handlar nästan allt om minst en av parterna är i stånd att skilja mellan moral och psykologi. Oavsett om den utlösande faktorn för skilsmässan var otrohet eller att kärleken tog slut och oavsett om den kommer som en blixt från klar himmel eller efter månader eller år av krigande, är en sak klar: i ett parförhållande är båda alltid lika ansvariga för det som sker och för det som inte sker. Även om den ena parten kanske uppför sig under vanlig moralisk standard gör det inte den andre mindre medansvarig. Det gör henne/honom kanske mindre moralisk skyldig, men inte mindre ansvarig.

Dynamiken i livets många kriser har vanligtvis ingen relation till varken rätt eller moral och därför är spelreglerna helt andra.

”Det var han som började”
Varför håller jag denna ”lektion”? För att den ena eller båda parter i en dramatisk skilsmässa ofta använder just moralen som bränsle till och ursäkt för det egna destruktiva beteendet. Undantagsvis sin egen, men oftare den andre partens, brist på moral. Det är samma sätt som tvååringen i sandlådan säger: ”Det var han som började” för att rättfärdiga sina egna handlingar.

Att två vuxna människor uppför sig barnsligt på detta sätt ska man inte bli förvånad över. Det är inte någon lag på att vara mentalt och psykologiskt vuxen innan man bildar familj, och det är som bekant inte heller någon förutsättning för att bli förälder.

Det är inte något moraliskt fel i att vara barnslig. Det är bara ett mänskligt utvecklingssteg som vi var och en måste ta ansvar för – oavsett om det finns någon bra förklaring till det i vår barndom eller inte.

Vem ”vinner”?
Rent statistiskt är det dessvärre så att den mest primitiva/omogna parten ofta ”vinner” i början – får omgivningens moraliska stöd, får barnet, mer uppbackning från myndigheter och så vidare. Det förfärliga är att denna början i värsta fall kan vara i flera år och medför en rad val mellan pest eller kolera, innan det riktiga valet inte längre är en valmöjlighet.

På lång sikt är det lyckligtvis så att den part som klarar att förhålla sig till den andre och gemensamma barn med personlig och moralisk integritet för det mesta ”vinner”.

Eftersom riktigt svåra skilsmässor (cirka 1 av 5) har så stort mänskligt, hälsomässigt och socialt pris för både barn och vuxna och alla framtida kärleksförhållande är det bra om den ena parten har mod till att träda ut ur offerrollen och försöka bli vuxen på riktigt.

Så blir du ett bra ex:
Sök alltid efter den handling eller de ord som rymmer din personliga och moraliska integritet maximalt. (Prata mycket med någon du litar på för att få hjälp och stöd till detta).

Undvik att söka kortsiktiga strategiska lösningar. Det handlar om att vinna ”kriget” inte bara det enskilda slaget.

Prata aldrig kritiskt, moraliserande eller illa om ditt ex inför dina barn, men berätta gärna för dem hur du upplever ditt förhållande till henne/honom.

Kom ihåg att barnens liv är mycket längre än barndomen. Det är aldrig för sent att etablera en ny relation till dem på dina egna (och deras) premisser. Sörj över det förlorade, men ta inte till hämnd.

Om du inte har en ny, klok partner och/eller några goda vänner, eller om du inte vill belasta dem mer än du redan gjort, bör du söka professionell hjälp. Du är kanske inte nåt långvarigt terapifall, men du har förtjänat en bra, insiktsfull sparringpartner och guide så länge det behövs.

Ofta har vi inte så stort inflytande på hur vårt ex utvecklas, men vi avgör själv i vilken grad hans/hennes uppförande ska få ödelägga vår livskvalitet. Livskvalitet handlar inte om vad som sker i livet utan om hur vi förhåller oss till det som sker

DU GÖR DET SÅ HIMLA BRA BJÖRN!!!!

Alexandra är ledsen hemma idag, hon var hemma sjuk från skolan och kan därför inte ta hem sin kompis som planerat i helgen. Vi får alltså prata med dom ang en annan helg när alla barnen är här. Hon tycker inte om det men har accepterat det. Konsekvenser. Men det löser sig.

Jag är glad iaf. Glad för att jag klarade av att sätta en gräns och glad för att barnen är här och glad för att mötet gick bra! Nu blir det sova ett par timmar till innan det är mer jobb!

Tankeverksamheten här är stor! Men B ska över dit och prata med honom ikväll. Han bestämmer ju själv, vi tvingar inte på honom något men kommer han i morgon eller senare i veckan så får han ju stanna en vecka här även om det infaller på L:s vecka! Vi saknar ju honom och vill ju fira honom vi med!

Kan det ha något med att göra att han var rädd för att han kanske inte skulle få några presenter eller så när alla andra fick i lördags eller kan det vara så att L har diskurterat huruvida B skulle sätta mig före honom eller inte? Man kan ju undra!

När ska allt tjafs runt barnen ta slut? När ska dom vuxna bli vuxna och ta sitt vuxna ansvar för att trygga barnens vardag??? Jag är så less… Så ledsen för att barnen sitter i kläm! Men jag ska göra allt i min makt för att frigöra de små från sina bojor – dom behöver lära sig tänka själva, dra egna slutsatser och sluta absorbera andra människors känslor! Dom behöver bli fritänkande egna individer! En av dom är på god väg och det känns jävligt bra! Någon som faktiskt inte livnär sig lika mycket på att ta ansvar för någon annans känslor… Hoppas bara det håller i sig!

Jag håller tummarna! Det kommer bli en hel del snack här hemma under veckan!

Det var tyvärr bara Alexandra som kom idag, trots att det var meningen att alla skulle fira även Daniel men men, det är deras förlust. Det blir inga fler kalas nu. Vi har varit tydliga med att Antonio inte fixar det så då har dom missat det. Tycker det är lite dålig stil eftersom dom ändå skulle fira Andzelo och Daniel men dom kanske inte tycker att det betyder något, eller så är det L som snackat runt med dom… Ingen aning. Jag tror mer på det senare med tanke på att hon slängde ur sig något riktigt idiotiskt sist B var där (för ett par dagar sen).

Hon hade slängt ur sig när han skulle gå därifrån för att hämta mig på jobbet ”ja det kanske är viktigare för taxi-Björn att hämta Anna på jobbet än att prata med sin son” FRAMFÖR DANIEL???!!! VEM FAN UTTRYCKER SIG SÅ??????? Jävla idiotjävel! Med tanke på att hon kan uttrycka sig så kan man ju bara undra hur hon pratar med barnen annars, eller framför barnen… Men men, det kommer att slå tillbaka på henne själv sen! Hon får skylla sig själv! Hon är ett barn… så jävla omoget gjort!

Hon om någon borde ju förstå att ingenting någonsin kommer att betyda mer för en förälder än sina barn!! Speciellt inte för B! Han är världens finaste pappa!! Å vad jag önskar att hon kunde börja tänka efter lite, hon skadar ju barnen när hon gör så… Jävla idiot, och hon påstår att det inte är JAG som är konflikten!

JA L JAG TYCKER FRUKTANSVÄRT ILLA OM DIG JUST NU!!

Annars har kalaset varit alldeles utomordentligt roligt!! Jag är så jävla irriterad just nu så jag återkommer med att skriva ner alla fina minnen från idag, just nu osar det bara i huvudet…

Jag ser fram emot en fortsättning på detta! Jag kommer dessutom att jobba heltid hela sommaren, bara natt, och hoppa in extra även på Matrix! Jag ska jobba arslet av mig! Fan vad nice det ska bli

Dessutom höjer dom vårdbidraget med 300 kr i månaden i år inte helt fel det heller! Mycket som går bra nu! Jag funderar på att vi ska söka större boende aktivt nu, så brorsan kan få ett eget rum hos oss! Nu när det börjar rulla på med utbildning osv så han kan få en fast punkt till han hittar något eget!

Jag försöker sova en stund till nu men det är lönlöst för nu har jag vaknat, men jag tänker iaf inte kliva upp riktigt ännu! Behöver få ligga en stund till! Det är mycket som börjar gå bra nu! Ekonomin löser sig, allt löser sig! På fredag är det möte på soc oxå, ska bli intressant att höra vad dom ska utreda egentligen och hur dom lägger grunden för utredningen och vad L egentligen har med saken att göra eftersom det inte är hon som gjort anmälan och inte hon som ligger för utredning, jag undrar ju vad hon över huvud taget gör på mötena?! Hon hävdar ju att hon inte har med anmälan alls att göra så frågan är ju vad hon har med något alls att göra då?!

Vad fyller hon för funktion på mötena? Är hon där för att samla information? Är hon där för att stötta oss? Vad är hennes exakta syfte med att vara där?

Jag har då fan aldrig hört att någon utomstående är med på möten där någon ligger för utredning, så det lär jag ta upp och fråga på fredag… Fattar inte alls faktiskt! Hon har ju frånsagt sig allt ansvar, och hon verkar ju inte ligga för utredning just nu så… JAG KAN INTE KOMMA PÅ EN ENDA ANLEDNING TILL VARFÖR HON ÄR DÄR OCH INTE JAG?!

På fredag ska jag vara med iaf och då kommer jag att ta upp det här, vad har hon ens med saken att göra???

Väldigt bra exempel är:

1: T vill tydligen inte gå och bada med skolan – L frågar oss direkt: ”Hände det någonting när ni var och badade eller?” – Så tog hon för givet att det skulle ha med oss att göra…

2: Jag har bestämt att ta barnen på badhuset varje vecka, vi frågar L om det är okej att barnen följer med även dom veckorna som är hennes eftersom dels D uttryckt att han verkligen vill det. Vi har endast svarat att vi måste diskutera det med mamma eftersom det är hennes veckor – Lisa blir förbannad direkt när vi frågar och säger utan att blinka – ”Jag har väl inget val för ni har ju redan pratat med barnen och då blir ju jag den dumma om jag inte tillåter det”

Alltså varför reagerar man såhär? Varför kunde hon inte bara sagt – ”ja vad bra för jag orkar inte/kan inte/vill inte och vet att det är viktigt för barnen”, eller ”nej jag vill ha all tid med barnen jag kan få när dom är hos mig”, eller ”nej jag kan åka med dom själv”, eller ”ja visst men jag kan följa med”. Vi erbjöd hon det dessutom men då var hon, enligt henne själv för dålig och orkade inte, rädd för att få ont osv – men alltså engagera dig i dina barn själv nån gång! Sluta hoppa på oss!

Varför ser denna människa bara negativt på allt?

Jag förstår om hon är rädd och kanske har dålig självkänsla, jag förstår att allt det här är en jobbig situation för henne men alltså varför förstör man hellre allt än att faktiskt vara lite positiv till att saker faktiskt funkar och att vi båda – jag och B, faktiskt engagerar oss i barnen? Ibland, eller ja, ganska ofta gör vi en massa saker med barnen som hon inte har ork, energi (eller vilja?) till att göra när dom är där. Barnen får ju alltså det dom behöver och hon borde väl hellre vara glad för deras skull och uppmuntra till det. Jag skulle bli överlycklig om mina barns far kom och sa att han vill ha dom varannan vecka och att hans tjej var lika engagerad som jag, det skulle vara fantastiskt för barnen i mina ögon för dom behöver ju oss båda, men hon resonerar inte så – vi är bara ett enda stort hot mot henne. Jag förstår verkligen inte varför.

Samma sak med anmälan som nu är gjord. L hävdar att hon inte har någonting alls med det att göra. Men faktum är att samverkangruppen har ju inte valt ut oss helt random ur ex telefonboken och bestämt sig för att jävlas liksom?!

Det är ju HENNES ord, HENNES oro och HENNES samtal som ligger till grund för detta helt obefogade påhoppet! HUR KAN HON ENS FÖRSÖKA AVSÄGA SIG DET ANSVARET, frågan är ju om hon är helt intelligensbefriad när hon försöker förklara att hon inte hade en aning eller möjlighet att stoppa det. Det är ju HON som träffat dom och pratat med dom, det är ju HON som byggt upp deras oro, det är ju hennes påstådda oro dom har fått ta del av… Hur kan hon tro att det går att avsäga sig ansvaret för det? Sen hövdar hon dessutom att hon försökt stoppa det men på mötet med utredningsgruppen så satt hon och gapade och kastade skit på B! Gaaah! Ta ansvar för vad du skapar kvinna!

Det ska bli så skönt att träffa familjeterapeuten så vi kan få bukt med henne och alla påhopp, hennes sätt att tänka och resonera. Jag måste verkligen få hjälp att förstå henne för jag har ingen som helst möjlighet att sätta mig in i hur hon tänker alls, jag har försökt – tro mig, men det går inte!

En annan skrattretande sak är att B KÖRDE Andzelo till sitt luciafirande kl 6.20 i morse och sen KÖRDE han Antonio till skolan kl 7.45. Sen får han ett sms från L där hon skriver att T kommit hem från skolan igen och inte vill gå för han bråkat med mina pojkar på vägen – hur kunde det hänt när dom helt omöjligt kan ha träffats på vägen eftersom B KÖRDE mina pojkar??? Så B ringer upp L och frågar rakt ut hur det kan komma sig (- det måste ju ha varit lite pinsamt för henne). Hon svarar att T sagt det och då kan man ju börja fundera på varför barnen har börjat ljuga för henne.

Jag ska sätta mig ner med dom sen och ta allt en gång till med tanke på vad som sagts igår och idag. B tog även upp det A sagt ang att vi skulle bo här bara för att vi inte har någon annanstans att ta vägen och att dom inte alls har samma rättigheter här eller att detta inte skulle vara deras hem lika mycket osv osv, jag ska reda ut detta för vi diskuterade allt i söndags och helt plötsligt en dag efter så kommer det upp en massa andra saker som strider mot det vi sagt. Det är ju inte flickans ord!

Jag har iaf sagt till Antonio och Andzelo nu att om något av barnen tar upp någonting om detta bråk mellan oss vuxna igen så ska han och brorsan bara var tyst – inte säga ett knyst, inte ens ja eller nej eller försöka förklara för det är inte deras ansvar att försvara mig eller någon annan. Detta kommer jag även ta med A och T när dom kommer. Det är slut nu en gång för alla! Och om jag hör att dom knystar något alls om det vuxna bråket igen efter det så kommer det att bli konsekvenser. Vet inte riktigt vad ännu men jag ska fundera ut något. Dom får inte bråka om oss, det är livsfarligt, och vi som jobbat så himla mycket med det senaste veckan ska inte behöva göra om allt igen pga en annan vuxen raserar allt. Det är inte barnens fel!

Det känns jäkligt bra iaf att kuratorn tänker ta tag i detta med barnen och att försöka hjälpa mig lyfta ansvaret från deras axlar. Någonstans måste dom ju liksom få hjälp att prata ut och dom måste få höra samma saker från någon annan utomstående som inte är partisk!

Vi fick en tid till familjeterapeuterna på fredag iaf, får hoppas att dom kan hjälpa oss lösa problemet. Konflikten verkar ju i grund och botten ligga i L:s syn på att det finns en annan kvinna i barnens och B:s liv. Jag håller tummarna för att vi kan få hjälp och att hon faktiskt arbetar med oss till slut istället för mot oss! Men det blir nog en riktig resa innan något är löst.

Det brukar vara lättare att kommunicera om man har någon utifrån som leder och hjälper till att styra, någon som kan tycka och tänka och faktiskt se var felet ligger. Någon som L faktiskt lyssnar på som kan hjälpa henne att öppna ögonen. Det ska bli skönt faktiskt att få råd och tips i hur vi kan hitta nya vägar, få verktyg till att faktiskt prata och framförallt LYSSNA på varann! Jag har sagt länge till B att vi borde träffa familjeterapeut och få hjälp att kommunicera med L, för hon lyssnar uppenbarligen inte på mig eller B. Allt vi gör och säger är fel i hennes ögon. Det hon inte fattar är att vi försöker göra allt bra, men jag tror inte att hon vill att det ska vara bra. Hon kommer nog inte ge sig förrns jag försvinner, tror att hon helst av allt vill att B ska bo själv så hon slipper känna sig hotad.

Men nu handlar det här om att göra allt bra och smärtfritt för barnen och dit ska vi komma snabbt! Jag tål inte se det här mer nu! Mina barn ska inte må dåligt! Deras barn ska inte må dåligt! Jag tillåter inte det!!! Så nu ska vi fixa det här en gång för alla!

VI GÖR ALLT DETTA FÖR BARNENS SKULL! Jag skiter fullständigt i henne, det är barnen som är fokus här! Man behöver inte älska alla men respektera varann måste man göra…

Tänk om vi skulle sätta oss ner och tala om för henne allt barnen pratar om här som vi avfärdar och förklarar för att få henne att se bättre ut i deras ögon. Vi sitter och förklarar och förklarar, hur ont det än kan göra i oss. Det är en jobbig situation. Men man får inte smutskasta den andra vuxna så som hon gör med oss och mig och mina barn. Det är så jäkla synd.

Vi löser det här! Förr eller senare!

LÄGG NER FÖR I HELVETE DU GÖR ILLA BARNEN! Är du så jävla dum?? Vill du barnen illa?

Hur fan kan du ens säga en sån sak?

Vi bor ihop för att det praktiska löser sig – HALLÅÅÅÅ! Vi bor ihop för att vi vill!! Jag kan bo precis var fan jag vill utan problem – tro mig! VI HAR VALT DET HÄR!! Varför gör du såhär mot barnen?? Jag kommer fan snart att kopiera varenda jävla inlägg och varenda jävla sms, varenda jävla mail och lämna in det till soc för att reda ut det här! Vad är ditt jävla problem??

Dum fråga egentligen när jag vet svaret – JAG är ditt problem – du har problem med MIG! Jag har aldrig gjort dig nåt ont, jag har aldrig sagt något elakt till barnen om dig, jag har aldrig någonsin arbetat för något anat än att dom ska vara neutrala och inte bli indragna men du tar för fan priset! HUR GAMMAL ÄR DU? Fan vad förbannad jag blir! Det här kommer att tas tag i ska du veta! Be my guest! Det du orsakar är problem när du beter idg såhär – barnen hamnar i kläm och det är inte okej, du borde vara så pass vuxen att du fattar – faktiskt FATTAR att man inte drar in barn i sin egen skit!!!

Vi har bestämt att det blir onsdagsbad nu iaf, eftersom D slutar tidigt då och jag är ju hemma nu varje dag när jag lagt om schemat. Ganska skönt, jag jobbar bara (på schema) fredag och lördag varje vecka och det passar ju alldeles utmärkt för B slutar oftast tidigt på fredagar. Kanon!

Jag ska väl ta tag i och prata med L ang badet på hennes veckor, får se vad hon säger. D vill ju verkligen bada med oss – dom andra två med – VARJE VAECKA. Jag kommer ju i vilket fall som helst gå med mina grabbar dom veckorna så det blir varje onsdag. Bra för själen att röra sig lite och ägna sig helt åt barnen. Det blir drya 2 timmar då. Vi möter upp D från skolan och kan bada till 17.30. Tycker det är bättre så vi får ordentligt med tid, på torsdagar blir det ju annars bara 1 timme om man ska ta kvällspasset.

Sitter just nu på jobbet, dom ringde in mig på ett x-vak så jag ska till Sös runt 3 i natt och avlösa kollegan. Till dess sitter jag på avdelningen. Blir bra med penningar sen. B kör barnen till skolan i morgon bitti precis som han brukar göra när jag jobbar natt, han tänkte hämta mig med men jag slutar ju 8 på Sös så det är ingen mening. Blir för mycket åka för honom, han ska ju till S-tälje sen och jobba.

Tycker det är ganska trist att det alltid ska vara tjafs när man lämnar och hämtar barnen. Helt otroligt att det alltid finns något att gnälla på. Jag fattar inte vad dom får all energi ifrån?! Den här gången var det D:s skolgång det började med, pojken mår piss – huvudsaken är väl ändå att han faktiskt gör sina uppgifter – vilket han gjort!! HELA VECKAN HAR HAR SPRUNGIT TILL SKOLAN OCH HÄMTAT OCH LÄMNAT UPPGIFTER OCH GJORT PROV TROTS ATT HAN SPYTT VID FLERA TILLFÄLLEN OCH MÅR RIKTIGT SKIT FYSISKT OCH PSYKIST!! Inte nog med det så hoppade L:s syster på B ang att jag anmält dom till soc för bedrägeri. Vad har B med det att göra? Det är JAG som tycker att man ska göra rätt för sig, det är JAG som ringt så varför kasta sig över honom? Jag har ju inte direkt varit anonym :/Jag skiter i vilket. Jag hade inte brytt mig om dom hade gett fan i oss men L jävlas så mycket nu så rätt ska vara rätt! Dom ska väl inte leva som kriminella och inte tänka på konsekvenserna för barnen? Har dom ens funderat på att skaffa jobb? Ett hederligt arbete? Få en skälig lön och kunna försörja sig och barnen? Det eller faktiskt uppge rätt antal personer i hushållet och få rätt summa pengar - alla ska väl göra rätt för sig? Nej vissa verkar tro att lura systemet är enkelt, då behöver man ju inte kämpa för att komma någonstans, skönt att ligga på soffan och må dåligt istället för att faktiskt ta tag i saker och känna att man lyckas med något för en gång skull! Dom är sura och griniga men ingen av dom inser att jag gör dom en tjänst – ”tuff love” kallas det! Den dagen dom växer upp kommer dom att förstå – om dom någonsin gör det! Sen att L:s syster tror att kommuner inte samarbetar är ju bara skrattretande – ”blanda inte in mig i erat tjafs” sa hon till B. Men alltså fattar inte hon att socialtjänsten överallt har skyldighet att meddela varandra om det finns misstanke om bedrägeri??? Inte så duktig på att koppla där inte!

B fick en present också – det var ju en fin gest… Men det får mig att fundera lite! Dom kan köpa ett Bonzaiträd för 400 kr i present till någon men har inte råd med ett lucialinne till A?? Prioriteringen i deras huvuden är för mig en gåta… Jag fattar inte att en mamma kan prioritera bort sina barn på det sättet! För mig hade det varit viktigare att mitt barn fått det hon/han behöver och fått känna sig sedd och betydelsefull hellre än att köpa en present till en vuxen människa…

Skit samma, trädet var jättefint och B är glad och kommer behandla det där som sitt skötebarn jag är glad för det är något han önskat sig länge! Nu får han något att arbeta med, kul!

Avslutningsvis vill jag bara säga TACK B! för dina fina ord!